Lördagen den 10 mars. Nr 16. 5 Om obligatoriskt fullmäktígesystem i alla kommuner. (Forts.) Jag har med dessa ord endast i korthet velat motivera min reservation. Jag har intet yrkande. Herr Björkman: Herr talman! Då konstitutionsutskottet hade att ta ställning till de två grupper av motioner, som nu äro föremål för utskottets utlåtande, var det för alla klart, att man inte inom utskottet utgick ifrån, att det representativa systemet givetvis principiellt hade stora företräden,särskilt i större kommuner, framför ett avgörande på vanliga stämmor. Här har icke nu i kammaren yrkats bifall till den motion i första kammaren, somavsåg införande av det representativa systemet i varje kommun, men jag vill ändå nämna, att när vi i utskottet ansågo, att det representativa systemet i princip vore att förorda, så förstodo vi, att det skulle finnas någon viss gräns. Ã7 are sig man satte denna gräns vid 1,500, höjde den till 1,600 eller sänkte den till 1,400 invånare, var för oss inte av så stor betydelse. När vi handladesaken, måste vi ju även överväga möjligheten att gå därhän, att det bleve en plikt för varje kommun att ha representativt system. Något bifall tillmotionärernas yrkanden härvidlag har ju ännu ej i kammaren framställts, men jag har ändock velat angiva utgångspunkten för vår diskussion. Jag vill då med anslutning till vad jag sagt nämna, att jag av entillfällighet, sedan utskottet hade haft sina förhandlingar, kom att i en tidning från västkusten se en skildring av hur det går till i en liten kommun. Det är Sveriges minsta kommun, som således, om motionen vunnit sitt syfte, också skulle fått lov att införa representativt system. Där talas om denna lilla kommun på 114 medlemmar _ det är en liten synnerligen intressantkulturbild - och om hur det går till i en kommun, där alla invånarna syssla med jordbruk. Man ser, att allt försiggår synnerligen patriarkaliskt. Där läses bl. a. om hur det går till vid de allmänna förhandlingarna. Det heter: »Tre gånger om året samlas några mannar hemma hos kommunalstämmansordförande för att dryfta den lilla socknens angelägenheter.» Dylika synpunkter framhöllos ju i utskottet, fastän tidningsartikeln då ej förelåg, och man fick från början klart för sig, att det representativa systemet inte bör införas i alla kommuner, utan att det' får lov att vara en viss gräns. Det skulle, somutskottet säger, innebära en överorganisation, om varje kommun påsattes denna tvångströja. l övrigt har här inte sagts annat än att det till äventyrs kunde varalämpligt, att denna gräns vid 1,500 invånare sattes något annorlunda. Ja, men då bör beaktas, att det är ganska viktigt, sedan man fått en viss siffrafastställd i den kommunala lagstiftningen, att man inte ändrar påkommunallagarna utan att behovet visar sig vara oeftergivligt. Under den sista tiden ha tillfällen yppat sig att komma fram med önskemål i den riktningen, och innan önskemålen framträda med någon större effektivitet, torde det enligtkonstitutionsutskottets mening inte vara nödigt att rucka på den där gränsen, vare sig någon justering i och för sig kan vara lämplig eller ej. Vad sedan de andra motionerna vidkommer, har utskottet anfört samma skäl som jag själv framställde nyss i fråga om de första motionerna,nämligen att något starkare behov ej gjort sig gällande. Motionären yttrade här, att det skulle verka irriterande för kommunerna att löpa den förfärligarisken att, sedan man en gång fått representativt system, genom överrumpling få detta avskaffat. De två exempel, som motionären här har anfört, torde inte få betraktas som så allmängiltiga, att det kan anses föreligga ett behov av att frångå den regel, som nu finnes. Jag behöver inte upprepa de särskilda moment, som konstitutionsutskottet framlagt som bevis för den åsikten,attäro bara vederbörande i allmänhet på sin vakt i de kommunalaangelägenhe
