Lördagen den 10 mars. Nr 16. 7 __ Om obligatoriskt fullmäktígesystewl i alla kommuner. (Forts.) Herr Kallman: Herr talman! Det utredningskrav, som framförts i herr Renterskiölds reservation, förefaller mig vara ganska svagt motiverat.Yrkandet stöder sig egentligen på att det några gånger hänt, att en gruppröstberättigade kommunmedlemmar blivit missnöjd med något fullmäktigebeslut och därför väckt förslag om återgång till kommunalstämma. Svaret är att det_har hänt i två fall sedan 1919. Det kunde ha hänt även om kvalificerad majoritet hade erfordrats för återgång till kommunalstämma. Följaktligen kan detta ej betraktas som ett avgörande skäl. Utskottet står väl ändå på den starka sidan, när utskottet framhåller, att om man tillåter frivilligt införande av kommunalfullmäktige med enkelmajoritet, så bör man naturligtvis ha samma princip, när det är fråga om att återgå till primärstämmosystemet. Motionären, herr Löfvander, erinrade om, att han ville ha skydd mot överrumpling. Ja, men böra inte, som utskottet påpekar, bestämmelserna om kungörelse och rätten för en tredjedel av deltagarna i.en stämma att få ett ärende bordlagt samt vidare att förslag om avskaffande av fullmäktigesystemet inte får väckas förrän fyra år efter det systemet införts bör icke allt detta vara tillräckligt för att nu icke vidtaga någon åtgärd? En mycket intressant fråga har framförts i motionerna nr 203 i förstakammaren och nr 386 i andra kammaren. Det gäller, huruvida man ovillkorligen skall påtvinga kommunerna det representativa systemet, oberoende av deras storlek. Utskottet medger, att det representativa systemet bör ha företräde, i synnerhet om det gäller någorlunda stora kommuner, men beträffande de minsta kommunerna vore det att våldföra sig på deras rätt till självstyrelse, om de skulle påtvingas ett fullmäktigesystem. Herr Björkman har redan erinrat om en mycket liten kommun. Jag skall nämna ytterligare någraexempel: J ällby i Alvsborgs län med 118 invånare och 206 skattekronor, Borrie i Malmöhus län med 127 invånare och 560 skattekronor, Haga i Stockholms län med 221 invånare och 910 skattekronor och, för att gå till Skaraborgs län, Kestad med 155 invånare och 485 skattekronor. Nog kunna väl medlemmarna i dessa kommuner sköta sina tämligen enkla och obetydliga gemensammaangelägenheter utan att 'de besväras med att välja fullmäktige. Deraspenningförvaltning är, som vi förstå, mycket obetydlig. Förresten förbise dessa motionärer, enligt min mening, hur lätt det numera är att få fullmäktige införda. Tänk på tiden före 1910. Då fordrades icke endast kvalificerad majoritet utan därutöver, att man skulle uppbringakommunernas halva röstetal efter fyrkvärdet. Jag var med på den tiden ochförsökte få fullmäktigesystemet infört i den kommun, jag tillhör, men detlyckades icke, tack vare dessa restriktioner. N är så den kommitté arbetade 1917- 1918, som jag hade tillfälle att vara med i och som hade i uppdrag attuppgöra förslag till nya kommunallagar, grundade på lika rösträtt, var detnaturligt, att den måste fundera över vilket system, som skulle komma i fråga för beslutanderåttens utövning beträffande de större kommunerna i stället för genom kommunalstämmor. Vi stannade då vid att förorda frihet för alla kommuner att införa fullmäktige, om de så önskade. Vi betraktade det som ett oerhört framsteg efter den tidens förhållanden. Emellertid väcktes det från högerpartiet i båda kamrarna motioner av innehåll, att fullmäktige skulle införas obligatoriskt i alla kommuner med över 1,500 invånare, och, såvitt jag minnes, godtogos dessa motioner nästan enhälligt av riksdagen. Man var överens om att när kommunerna voro så stora, att de t. ex. hade 600-800 röstberättigade, borde man ej bibehålla primärsystemet utan i stället överlåta beslutanderätten åt valda fullmäktige. Denna ordning, som nu gäller, synes mig även motsvara vad som är lämpligt i fråga om antingen bibehållande av
