8 Nr 17. Onsdagen den 14 mars f. m. Ang. kommunallagamas bestämmelser och kvalificerad majoritet. (F orts.) uti 1900 års konstitutionsutskotts utlåtande. Det är uteslutande ett pekande på att här gäller det att värna aktiebolagen, som man själv skriver i den kungl. propositionen, och att värna de högst beskattades intressen - ett fåtals intressen -- i samhällslivet. Den utvidgade rösträtten måste ju, som vi alla veta, helt enkelt köpas mot eftergifter, som bestodo i en utsträckning avanvändningen av den dubbla majoriteten. Det är den föga förskönade, men sanna historieskrivningen, i vad det gäller denna sak. J ag skulle kanske vilja tillåta mig att här insticka en anmärkning om vad konstitutionsutskottet skrivit, då det erinrar om ett uttalande i propositionen vid 1907 års riksdag. Vid 1907 års riksdag citerade konstitutionsutskottet vad Kungl. Maj :t skrivit: »Erfarenheten har visat, att de maktägande inom kommunerna mångenstädes beslutat företag eller ingått förpliktelser, somblivit för de skattdragande i hög grad betungande.» Vilka maktägare?Givetvis de maktägare, vilka man hade haft erfarenhet om före 1907, d. v. s. den gamla fyrkskalans och hundragradiga röstskalans män. Det var om dessa, man anförde dessa erfarenheter. När konstitutionsutskottet här vill anmärka på vilka äventyrligheter, som till äventyrs kunna uppstå genom nu härskande demokrati av olika partifärg, som i olika kommuner sköter sin gärning,kommer det med ett uttalande, som pekar på, hur man i det gamla fyrkväldets dagar enligt Kungl. Maj :ts mening vid 1907 års riksdag icke lämpligenborde sköta sina kommunala förpliktelser. Det äger i varje fall icke någonsynnerlig beviskraft för förhållandena nu. Det är emellertid sådana allmänna uttalanden - jag tillåter mig attreturnera herr Petterssons i Bjälbo uttryck - med vilka konstitutionsutskottet synnerligen ivrigt rört sig. Bland dessa allmänna uttalanden, som skulle användas i dagens diskussion, har konstitutionsutskottets majoritet nämnt, att det är »en stadgad allmän mening, som måste uppbära besluten inomkommunen» samt att här gäller det »att motverka missbruk från en majoritets sida av en tillfällig maktställn.ing». Det är tydligtvis detta, som närmast varitavgörande för konstitutionsutskottets majoritet, men om i stad eller land en fullmäktigmajoritet av den och den färgen återväljes val efter val, tycker jag, att man knappast kan påstå, att den innehar en tillfällig maktställning. Vi ha ju många exempel på att en fullmäktigmajoritet undan för undan val efter val fått sitt förtroende förnyat, och det är väl orimligt att i sådant ögonblick tala om att det här gäller att akta sig mot »missbruk från enmajoritets sida av en tillfällig maktställning>>, då den kanske har existerat under både tio och tjugo år _ ja, eventuellt längre. Om man räknar med rimliga tidsrymder för det politiska skeendet, måste man i allt fall kunna konstatera, att det i sådana här fall icke är fråga om en tillfällig maktställning.Väljarmajoritetens mening synes åtminstone vara stadgad, men det räckertydligtvis inte enligt konstitutionsutskottets majoritets mening. Det erfordrasnämligen två tredjedelars majoritet. Vad betyder det i de flesta fall? Jo, med den partiställning av två eller tre partier, som finnas inom vårafullmäktigkårer, och då partierna därjämte uppträda i det stora hela enhetligt, betyder detta, att det kräves så gott som enhällig anslutning av alla inom fullmäktige existerande partier, som i varje fall äro av någon större omfattning. Det är en viss likhet, icke formellt men praktiskt, mellan denna två tredjedelsmajoritet och det liberum veto, som på sin tid fanns i den polska riksdagen och gjorde den oduglig till arbete. Genom partiernas starka sammanhållning blir det ofta en fullständigt enhällig fullmäktigkår, som kräves förgenomförandet av ett beslut. Men nu säger man: Majoritetens missbruk av sin maktställning bör stävjas. Ja, vad är det, som konstituerar missbruk i dessa allmänna resonemang, som
