Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/407

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Onsdagen den 14 mars f. m. Nr 17. 9 Ang. kommunallagarnas bestämmelser om kvalificerad majoritet. (Forts.) konstitutionsutskottet för? Det är väl ingen objektiv uppfattning om vad som är bruk eller missbruk utan det är i detta fall, vad minoriteten, något över en tredjedel, har för uppfattning om vad som är bruk eller missbruk. Detbehöver inte vara skadliga och olämpliga åtgärder i och för sig utan blottsådana, om vilka minoriteten har en annan uppfattning än majoriteten. Då konstítueras missbruk, som man härvidlag vill hindra, och då rycka dessa bestämmelser in. Det är ett veto från minoritetens sida, en minoritet av full- mäktige, som genom sitt nej kan hindra en majoritet att göra, vad denanser vara rätt och klokt. Och man kan nog emellanåt tala om möjligheterna för ett ständigt missbrukande av denna minoritets makt. Konstitutionsutskottet fortsätter emellertid i samma tankegång genom att säga: »Det kan icke anses överensstämma med ekonomisk försiktighet att överlämna åt en majoritet av hälften plus en att emot de övrigas vilja i en kommunal församling besluta i viktiga och för kommunens framtidbetydelsefulla ekonomiska angelägenheter.>> Ja, när man läser detta resonemang om hälften plus en, får man nästan det intrycket, att det börjar spöka i detärevördiga konstitutionsutskottet, ty herrarna känna nog igen dennaargumentering från rösträttsstridernas dagar. Jag finner under detta dokument även en del frisinnade namn, men även en frisinnad kan ju ha lov att lära om och bränna sina forna gudar. Jag bara konstaterar detta fakta om hälften plus en, varmed man under rösträttsstridernas dagar ville skrämma svenska riksdagen och svenska folket från att gå in för den allmänna rösträtten. Det är detta argument, som nu återigen lever ett högt liv i 1934 års konstitutionsutskott. Man har nog en viss anledning att undra, varför det spökar så livligt i detta aktade utskott. Jag väntar nu blott på konstitutionsutskottets initiativ för att man i den ekonomiska försiktighetens namn även för kamrarnas förhandlingarmåtte införa ett förbud mot att överlämna till en majoritet av hälften plus en att till äventyrs mot de övrigas vilja besluta i viktiga och för statens framtid högst betydelsefulla ekonomiska frågor. Jag undrar, hur mycket det skulle kunna åstadkommas av gagneliga åtgärder inom riksdagen, om en tredjedel plus en av kammarens ledamöter, liksom fallet nu är medfullmäk'Éiges ledamöter, skulle kunna stoppa det mesta av vad man ville haframört. Naturligtvis vill jag inte på något sätt bestrida, att en majoritet liksom en minoritet kan både bruka och missbruka sin makt, men vid valet, om man här skall lämna åt en majoritet eller åt en minoritet att bruka sin makt, efter vad den anser vara klokt och förståndigt, väljer konstitutionsutskottet utan något som helst betänkande minoriteten. Jag måste för min del nu år 1934 instämma med vad en aktad ledamot av den gamla ståndsriksdagen, herr Carl Fredrik Wærn, yttrade inomborgarståndet, då en liknande sak debatterades vid 1859-60 års riksdag. Han sade då bland annat: »Om man vill, att landstinget» _ det var detta, som det gällde _ »skall uträtta något gott, så måste man överlämna frågans avgörande åt den enkla majoriteten.» . ._ »För min del anser jag alldeles tydligt, att i alla representativa statsskick det är bättre att överlämna makten att fattaavgörande beslut åt pluraliteten än att förbehålla den åt minoriteten.» Dessa ord från 70 år tillbaka äro säkerligen lika sanna nu som då. Om man emellertid skulle gå in för en undersökning om i vilka frågor, som det för demokratien inom kommunerna är av största värde och största vikt att få en förändring i nu gällande bestämmelser, skulle jag vilja peka på två punkter och samtidigt diskutera dem litet grand. Den ena punkten gällerinköp av fastigheter och den andra anslag, som skola bestridas genom lån.Be