Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/412

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


14 NI' 17. Onsdagen den 14 mars f. m. Ang. kommnnallagarnas bestämmelser om kvalificerad majoritet. (Forts.) statslivet, där det slås ut över hela staten. Men i verkligheten har statendärutöver ålagt kommunerna förvaltningsuppgifter i sådan utsträckning, att man måste vara blind, om man inte ser, att man i många stycken överskriditgränsen. Det föreligger också för närvarande försök att genom utredningåstadkomma en gränsreglering och en gränsdragning mellan kommunernas uppgifter och statens och mellan kommunernas uppgifter och landstingens. Och först när en sådan gränsdragning är gjord, först när man så att säga mera klart kan överblicka kommunernas verkliga uppgiftsområde, först då, men inte förr, kan det bli tal om att undersöka, huruvida också de garantier, som äro gišna speciellt för den egna ekonomiska verksamheten, behöva förändras eller ic e. Det är mycket sant att det som förhållandena nu gestalta sig kan inträffa, även om jag inte tror att det inträffar på något sätt som en normal företeelse, att kommunerna äro ålagda att göra det ena eller det andra, men inte kunna åstadkomma nödig majoritet för att uppbringa de medel, som behövas. Men det är statens eget fel, då staten i dessa fall ålagt kommunerna för mycket av sådana uppgifter, som de egentligen inte skulle ha. Man kan ju bara se på vår fattigvårdsverksamhets område. Den gamla ursprungliga uppgiften för kommunerna såsom fattigvårdssamhällen var den lokala fattigvården, den enkla vanliga ålderdomsvården. Men sedan har det kommit till sjukvård och sinnessjukvård och allt annat, som kostar mycket pengar och som ojämntfördelar bördorna inom de olika kommunerna. Vill man åstadkomma enutjämning och en uppdelning av dessa bördor, måste man välja större enheter och i sista hand lägga dem på landstingen eller möjligen staten. Och se vi på skolväsendets område, har utvecklingen där varit sådan att man kommit att reflektera över, huruvida inte hela folkskoleväsendet borde övertagas av staten. Och varför? Jo, därför att staten pålagtkommunerna den ena uppgiften och den ena föreskriften efter den andra,varigenom den kommunala självstyrelsen blivit fullkomligt illusorisk på dessa områden. _ Så länge som detta missförhållande fortfar och så länge gränsdragningen där inte är gjord, så länge finns det heller ingen anledning att taga bort de bestämmelser, som äro givna för de normala och naturliga uppgifterna för kommunerna. När vidare den ärade talaren säger, att två tredjedels majoritet i vårtpartibundna kommunala liv ofta blir lika med enhällighet och däri, såvitt jagförstår, ser någonting mindre önskligt, måste jag tvärtom göra gällande, att hela vår kommunala utveckling ytterst och sist bygger på enhällighet inomkommunerna. Kan man åstadkomma detta på denna väg ser jag inte något ont i det. Men han menade naturligtvis inte så, utan han menade att någon enhällighet överhuvud taget inte kunde åstadkommas, och då blir ju resultatet attingenting blir gjort. Och så kom han till denna klimax, att det är minoriteten, som är den maktägande. Det blir en tredjedel plus en, eller hur det var hanuttryckte saken, som blir maktägande, och missbruket av makten blir därigenom så mycket större. Men, mina herrar, det är en liten skillnad i fråga om de missbruk, som här kunna tänkas föreligga. Det missbruk, som visst kan förekomma hos enminoritet, är ett missbruk som innebär tvång att inte handla, medan majoritetens maktmissbruk resulterar i ett handlande med konsekvenser, som man i regel kanske inte kan överblicka. Jag kan överhuvud taget inte finna, att något maktmissbruk skulle kunna bestå däri, att man inte handlar i en sak, som för många framstår som tvivelaktig, även om majoriteten är partitrogen och inte anser den tvivelaktig. Ett icke handlande i en tvivelaktig sak är bättre än ett