28 Nr 17. Onsdagen den 14 mars f. m. Anslag till nordiska museet. (Forts.) traktaren, och samtidigt ser han kring sig ett stycke svensk ofördärvad natur. Denna stämning bör icke få störas genom Skansens partiella förvandling till utskänkningsställe och nöjesetablissement. Det var med en motivering i denna anda, som riksdagen höjde de första anspråkslösa anslagen till dejämförelsevis stora summor, som nu sedan flera år utgått, och som 'aven under denna hårda tid, då man nödgas pruta ned så många av de mest nödvändigakulturanslag på skilda områden, alltjämt föreslås att utgå med obeskuret belopp. När det år 1930 spriddes en uppgift att man tänkte på att genomspritutskänkning söka locka nya besökare till Skansen, så uppstod en spontanproteströrelse, som gav sig allmänt och imponerande uttryck i ett väldigtopinionsmöte här i Stockholm däremot och i talrika uttalanden från målsmän för de mest skilda politiska och sociala åsiktsriktningar, och alldeles oberoende av olika meningar i nykterhetsfrågan förövrigt. Kungl. Maj :t fästedärefter med stöd av denna allmänna opinion bl. a. det villkoret vid anslaget, att ingen förändring i förut rådande regim i avseende på serveringen skulle äga rum på Skansen. Då konstitutionsutskottet senare av formella skäl gjorde en anmärkning mot det statsråd, som formulerat villkoret, var utskottetsamtidigt angeläget om att uttryckligen säga ifrån, att det icke därigenom ville rikta sig mot själva saken, förhindrandet av utskänkningen, något somgivetvis ej hörde till detta utskotts område, utan om det enligt utskottets mening konstitutionellt betänkliga i det formella förfarandet., När den nuvaranderegeringen efter den gjorda anmärkningen strukit det ifrågavarande villkoret, så skulle man säkert göra regeringen orätt. om man däri såge den ringasterekommendation för spritutskänkning på Skansen; däri ligger givetvis endast ett undvikande av ett konstitutionellt omtvistat förfarande." Jag uttalar således här icke något klander mot regeringen ~ det skulle för övrigt icke höra hit; vad jag med detta anförande åsyftar är endast att uttrycka den förväntan och förhoppning, att de som ha med saken att skaffa måtte bevara de gamla traditioner, som gjort Skansen till den stillsamma och fridfulla helgedom för våra folkminnens pietetsfulla vård, som den så länge varit, och att det ej måtte vidtagas några åtgärder, som vore ägnade attäventyra dessa traditioner. Vad man genom den spritutskänkning, som varit ifrågasatt, skulle förlora av dessa ideella värden, skulle säkerligen dåligtkompenseras av en för övrigt ganska oviss materiell vinst. Jag tvivlar på, att den vinsten bleve synnerligen stor, om man tänker på konkurrensen med de nöjesetablissement och utskänkningsställen, som finnas i närheten. Förövrigt är jag övertygad om att det icke endast är nykterhetsrörelsens storaskaror, vilka ju alltid satt högt värde på Skansen, utan mycket vida kretsar långt utanför denna rörelse, som dela den sålunda uttryckta förhoppningen, att Skansen måtte, ostörd av spritutskänkning, få förbli det rofyllda kulturhem, som denna doktor Hazelii storslagna skapelse _ med kraftigt stöd av sådana män som t. ex. Sigfrid Wieselgren och P. Waldenström _ en gång blivit och sedan så lång tid varit. Det var dessa båda män, som motionerade om och mest medverkade till den fördubbling av statsanslaget, som bragte upp det till en höjd, som var något att tala om. Jag är övertygad, att svenska folkets stora flertal icke önskar någon förändring i de nämnda gamla godatraditionerna i här berörda avseende. Herr talman, jag yrkar givetvis bifall till utskottets hemställan i denföreliggande punkten. l detta anförande instämde herrar Anders Bärg, Forslund, Johan Larsson, Oscar Gottfrid Karlsson, Thorén, Carl Carlsson, Larsén, Kvarnzelius, Oscar Ericson, Elof Andersson, Berling, John Björck, August Johansson, Gottfrid Karlsson, Bjurström och Jonsson.
