Onsdagen den 17 januari f. m. Nr 3. 13 Statsverkspropositíonen. (Forts.) lösheten, trots att konjunkturerna förbättrats åtminstone något, det ärsjälvfallet. Jag kan nämligen icke dela statsministerns mening, att det ärkrisens längd och styrka, som uteslutande är orsaken till de högaarbetslöshetssiffrorna. Däremot har jag samma uppfattning som statsministern, att det är den dolda arbetslösheten, som kommit fram. Och .med den dolda arbetslösheten menar jag då den arbetslöshet, vilken icke kommit fram, om ej inbjudningarna att få del' av gåvorna varit så många och frikostiga. Det är så mänskligt ochnaturligt, att vi alla hålla oss framme, när det bjudes någon förmån. loppositionens argumentering förra året ingick också en förutsägelse att så skullekomma att ske. Det är därför ganska uppseendeväckande att statsministemgenom sitt uttalande just påmint därom. Det är för övrigt icke blott de helt eller delvis arbetslösa och andra enskilda behövande, som anmäla sig. Det har också myndigheter, stats- och kommunalförvaltningar gjort. Varför skola inte vi få vara med, frågar man ivrigt överallt. De mest häpnadsväckande framställningar i detta avseende har man fått läsa om i tidningarna. Vad jag nu berört måste otvivelaktigt komma att motverka denåterhämtning, som nu synes vara i annalkande, även om det finnes många skäl atthärutinnan beakta finansministerns varningar för alltför stor optimism. Jag har redan antytt, att det gagnar till ingenting att i dag överhuvud taget närmare ingå på frågan om i vilken mån förra årets beslut ledde till det av regeringen och riksdagen förutsatta resultatet. l en sak torde vi vara ense. Den hjälpaktion, som beslöts beträffande jordbruket, har i viss mån lett till en lättnad. Detta erkännes även av dem, som förklara, att jordbrukets ställning försämrats sedan vi sist voro samlade. Jag syftar härmed bland annat på andra kammarens ålderspresidents uttalande, som gick i denna riktning. l ett annat hänseende ha beräkningarna också hållit. Riksdagens beslut att låta arbetslöshetskommissionen vara det centrala i arbetslöshetspolitiken har visat sig vara riktigt. -J ag vågar knappast tänka på hur det skulle ha sett ut, om riksdagen i detta avseende följt förra årets regeringsförslag attavskaffa denna organisation och därmed förenade hänvisningsförfarande. Men jag skyndar mig att tillägga att man även inom regeringen var ense med oss andra om att arbetslöshetskommissionen fortfarande borde få fungera som det centrala hjälporganet. J ag och mina meningsfränder inom utskottet yrkade, att ytterligare 15 miljoner kronor skulle anslås till statensarbetslöshetskommission. Dessa 15 miljoner anslogos till andra ändamål, och en del avsumman är ännu oanvänd. Nu begär regeringen eller kommer att begäraytterligare 15 miljoner eller precis samma belopp, varmed vi ville öka ut anslaget till arbetslöshetskommissionen_ Det är med tillfredsställelse jag konstaterar, att regeringen i år icke vidare polemiserar mot arbetslöshetskommissionen och dess former för hjälpverksamheten. Detta betecknar jag som en vinst av förra årets diskussion. Någon uppfattning angående storleken av det belopp, som begäres i år för arbetslöshetskommissionen, skall jag självfallet ickeuttala mig om i detta sammanhang. _ På en punkt ha regeringens beräkningar och även riksdagens beräkningar från förra året slagit mycket illa ut. Regeringen begärde fullmakt attgarantera exportkredit upp till 100 miljoner kronor. Riksdagen satte nedbeloppet till 75 miljoner kronor, varav 6 miljoner skulle användas för jordbrukets räkning. Det upplyses nu att vid årsskiftet staten iklätt sig garanti för 5.2 miljoner kronor, d. v. s. omkring 7 procent av det belopp, som fullmakten gällde. Av detta belopp torde icke något ha kommit jordbruket till del. Ett av de mest anlitade anslagen för detta budgetår synes vara de medel, som beviljades för skapandet av arbetarsmåbruk. Regeringen begär nunanslag för en betydande utvidgning av denna rörelse. J ag tror ocksa attsada
