14 Nr 3. Onsdagen den 17 januari f. rn. Statsverkspropositimæn. (Forts.) na vägar böra beträd-as mera än hitintills. Ett hem, en bostad ochåtminstone någon produktion av livsmedel för det egna hushållet utgör dock en betydande tillgång för kroppsarbetaren. Men en varning är alldeles säkert även här på sin plats. :V i ha vissa obehagliga erfarenheter från gångna tider av hur det går, när arbetstillfällena taga slut på orten och arbetaren bliruteslutande hänvisad till sin lilla torva. l de fall jag åsyftar gäller det dock större jordbruk i jämförelse med den nya formen. Man bör ej heller se bort ifrån att arbetarsmåbruken fastlåsa innehavaren på den plats, där det egna hemmet är beläget. Vad jag nu yttrat gäller också den i år föreslagna nyaste formen, jord åt de arbetslösa. Att ansökningar om medel i båda fallen komma att bli många är ju ganska förklarligt, då penningarna praktiskt tagetskänkas bort. Jag skall, herr talman, självfallet icke fortsätta med att gå in på några detaljfrågor, vilka finnas upptagna under de olika huvudtitlarna. Några ord måste jag dock säga om fjärde huvudtiteln. Det är med tillfredsställelse jag konstaterar, att den kritik vilken riktades mot slopandet av devärnpliktigas inkallande burit frukt. Jag vågade knappast hoppas detta förra året. Men det är så, mina herrar, att studiet av försvarsfrågan öppnar ögonen för att vi icke leva i en tid, då lamm beta mitt ibland ulvarna. Det är tyvärr länder vilka smida vapen i större utsträckning än plogbillar. Jag tillstårockså gärna, att ju mera man sysslar med försvarsfrågan, desto mera blir man övertygad om, att vi icke ha det väl beställt. Det synes också i någon mån av fjärde huvudtiteln i år. Försvarsministern har-ock-så varit läraktig idepartementet och i försvarskommissionen. lja, jag tror att det skulle vara mycket nyttigt, om ombyte på denna post skedde mycket oftare än vad nu är fallet. Detta omdöme gäller representanter för den ena såväl som för den andra meningsriktningen. Högerns företrädare i försvarsdepartementet lära sig snart inse, att det icke går att kräva hur mycket som helst i form av anslag, och mera ljumma eller likgiltiga inse snart, att det måste finnas ordning och reda även på detta område av statsförvaltningen. När försvarskommissionen kan komma med något resultat, kan väl ingen ens antyda i detta ögonblick. Jag kanske vågar tillägga, att det enda som hitintills åstadkommits är ett vidunderligt förslag i rent negativ riktning. Att det emellertid brister i stora delar av försvaret är uppenbart. Jag vill dock göra gällande, att man icke får mäta försvarsviljan efter antaletmiljoner man begär eller röstar för, utan med hänsyn till användningen ochändamålsenligheten med iakttagande av utvecklingen på området ifråga. Vi sakna vad vi behöva i vissa avseenden och ha för mycket gammalmodigt i andra på alla håll. Det är min bestämda uppfattning. Att sätta nya klutar pågammalt kläde är ingen förbättring. Jag delar därför i åtskilliga hänseenden försvarsministerns uppfattning i fråga om en del begärda anslag frånmyndigheternas sida, som han avvisat. Framstående socialdemokrater vittna om en vaknande försvarsvilja bland de djupa leden. Det vore en tacknämlig uppgift för den sittande regeringen. om densamma toge upp försvarsfrågan till allvarligt övervägande och lämnade försvarskommissionen nya direktiv för åtminstone ett provisorium i avvaktan på slutresultatet från kommissionen. Jag tillät mig i andra kammarenframhålla samma sak vid förra årets remissdebatt. Försvarskommissionen kan icke taga initiativ i detta avseende. Skälen äro många, men jag måste begagna tillfället att med några ord beröra ett skäl. Det är med verkligt vemod man nödgas konstatera, att den gamla striden mellan företrädarna för de olika försvarsgrenarna alltjämt pågår. Detförefaller ofta lekmannen, som om det icke är frågan om ett efter våraförhål
