Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/479

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Onsdagen den 14 mars e. m. Nr 17. 81 Anslag till upplysníngsarbete för freden. (Forts.) verksamheten. Dennas verkan spårar man på många ställen, men mest spårar man kanske den i det växande antalet värnpliktsvägrare, s. k. samvetsömma. Vi anse det ej vara för landet gagneligt, att en upplysning bedrives, som framammar denna samvetsömhet, som i sin tur leder till värnpliktsvägran. Detta har också varit en anledning till att vi yrka avslag på den kungl.propositionen. Herr Lindhagen: Herr talman! Den siste talarens kraftiga stämma gav 1.-tt våldsamt eko från en gammal tid, som för länge sedan sjunkit i graven, denna tid -- jag högaktar en gammal återton av den fulländade militarismen - som inte tål, att man talar om freden. Naturligtvis är man kolossalfredsvän själv, men att vilja göra någonting för freden, det är långt borta. Och dock det är ju endast viljan att handla, som egentligen har och får någon betydelse. Att var och en vill sitta i lugn och ro i sitt hem och inte behöva oroas av världens ondska på något sätt, det vill naturligtvis alla göra. För övrigt var det så karakteristiskt klart och ärligt uttalat, när talaren förklarade, att han ogillade den verksamhet, som bedrives för freden. Han menade således, att något fredsanslag behövs inte, och användes det, så är det alltid av ondo. Han åberopade också, att de där fredsrörelserna hahuvudsakligen -- och det var hans stora argument - haft till uppgift att uppmana folk att inte fullgöra sin värnplikt. Nu narras den siste talaren, ty derörelser, som ha någon ansats till sådant, få som bekant inte något anslag. Detta har regeringen och riksdagen väl ombesörjt, och det behöver han så.- ledes inte bekymra sig för. Varför då missleda en till den grad? Därför, se herrarna, att den siste talaren befinner sig på en ståndpunkt, som det inte alls är fråga om nu. Nu är det ju i alla fall på det sättet, att riksdagens majoritet har under många år tillbaka beviljat sådant här anslag. Då skulle väl den sistetalaren och hans meningsfränder kunnat resignera någon gång och tro, att denna majoritet inte är av den förfärligt illvillíga beskaffenhet, att man för varje år bör tillvita den, att den med dessa sina pengar bara bedriver en olaglig verksamhet. De kunna väl ha så mycken tolerans för majoriteten i riksdagen, att de kunna anse, att det kanske behövs i alla fall något anslag till detta. Talarens inslag hör hemma i den gamla första kammaren, som avskaffades med fyrkväldet, och den har ingenting här att göra vidare. Motionen i andra kammaren börjar med namnet Alf Meyerhöffer - det låter tyskt. Det har varit ett anslag på 32,000 kronor, men det har nedskurits såsmåningom »av statsfinansiella skäl>>. Departementschefen säger ock i sinproposition, att anslaget för upplysningsarbete för freden under de tvenne senaste åren successivt nedskurits från 32,000 till 15,000 kronor och att anledningen därtill varit av statsfinansiell natur. Departementschefen tillägger, att någon ytterligare nedsättning anser han sig icke kunna förorda. Därför tror jag, att jag skall be att få, fråga utrikesministern, varför han inte har svarat på de yrkanden om höjt anslag, som redan ha gjorts hos regeringen, utan slår sig till ro med att de statsfinansiella skälen varit anledningen till dennasänkning. Alltså måste han, då han i alla fall beviljar anslag tillupplysningsverksamhet för freden, ändå ha ansett, att det är nödvändigt att nedpruta detta anslag till 15,000 kronor och detta oaktat man haft god råd att öka militärbudgeten med stora belopp. l fjol skulle man i stor utsträckninginställa värnpliktstjånstgöringen, men nu har man ansett denna nödvändig. Och varför? Jo, för tidens oro och för tidens ofred förmodligen, och därtillkommer att man ökat militärbudgeten också för att minska arbetslösheten. Första kammarens protokoll 1934. Nr 17. 6