82 Nr 17. Onsdagen den 14 mars e. m. Anslag till upplysningsarbete för freden. (Forts.) När det emellertid gäller det här fattigunderstödet för freden, som man dock gillar, gnider man på tusenkronorna på det här sättet, så att de, som skulle bli hjälpta, ju faktiskt inte bli hjälpta, och då kunde man nästan säga - fast det är en överdrift och jag vill inte driva det därhän - att det ärlikasågott att taga bort alltihop. Om man anser, att det behövs pengar förupplysningsverksamhet om freden, bör också regeringen se till, att man får så pass mycket, att man någorlunda kan reda sig. Det gör man emellertid inte alls med det här anslaget. J ag ber bara herrarna jämföra dessa 15,000 kronor för freden medmilitärbudgetens många miljoner för kriget eller jämföra anslaget på 6-10,000kronor till Genève för freden med detta anslag på 15,000 kronor förmotsvarande inhemska arbete. Man kan väl inte centralisera fredsarbetet till Genève till den grad, att inte också ett motsvarande arbete bör ske i de skildaländerna från regering och riksdag och även från folket. Det var inte mera än omkring tio år sedan, som konstitutionsutskottetenhälligt skrev i sitt betänkande, att de folkliga fredsrörelserna ha en särdeles viktig statsuppgift. Om vi nu skulle komma till konstitutionsutskottet och be det uttala sig i samma fråga, då veta vi, hur det går. Det är en nymentalitet, som den nya tidens oro och ofred fört med sig, och man blir till den grad irriterad, att man inte ens vägar tala om freden. Det anses vara en omöjlighet i själva verket. Åtminstone tolkar jag det på det sättet. Den enda fredsförening, som åtnjuter någon högaktning inomstatsmakterna, är interparlamentariska riksdagsgruppen. J ag vet inte, varför den har en sådan högaktning. Det är väl därför, att vi sitta själva i den. Dessverksamhet är anspråkslös, och jag skulle vilja påstå, att de andrafredsorganisationerna arbeta mera, i smått här och var, och stödja verkligen fredsrörelsen under det att de interparlamentariska unionisterna bara fara på sinakongresser och rösta för styrelsens resolutioner och sedan fara hem igen. Det är dock lärorikt att komma ut, och därför unnar jag dem helt och hållet det där anslaget, som de ha på 16,000 kronor. Det är också nedprutat i någon mån, ehuru det dock ännu är 1,000 kronor mera än vad som bestås församtliga övriga enskilda fredsföreningar, ty något annat än en enskildfredsförening är dock icke den interparlamentariska unionen. Nu får jag konstatera i alla fall en sak. l denna anslagsgruppsformulering ligger något gammalmodigt och likaså ligger i understödet åtupplysningsarbetet för freden något gammalmodigt, och jag förstår herrarna, då ni tycka, att när man inte har kunnat åstadkomma mycket för freden, så låtom oss då stryka hela detta anslag också. Därför börjar den nya tiden -_ det är ungdomen _ att fordra nyaformuleringar. Således ha Svenska föreningen för Nationernas förbund antagit nya statuter, och i dem antytt, att dess uppgift är inte bara att ropa fred och nedrustning utan framför allt att gå till botten med orsakerna till kriget och rustningarna, med de djupt liggande orsakerna. Detta har man ogärna velat syssla med inom de svenska statsmakterna och inte heller inom några andra statsmakter förresten. Vidare har till exempel svenska studenternasorganisation i Stockholm, samordnad med folkförbundsorganisationen, kastat om namnet på sin organisation. Den bibehåller, att den är en organisation under folkförbundet, men den har kallat sig nu för »föreningen för utrikespolitik»_ Den vill bedriva upplysningsarbete om att det finns en sådan realitet, att den bör omhuldas och att det också bör finnas en sådan verksamhet häri Sverige. Därför heter den Föreningen för utrikespolitik, och det förstår folk. Det är ganska karakteristiskt, att efter en sådan frontförändring kom det en större anslutning till föreningen. Det finns ock ett par folkförbundsföreningar,
