16 Nr 3. Onsdagen den 17 januari f. m. Statsverkspropositionen. (Forts.) luster för Kreditkassan. Egentligen är den under alla år använda rubriken för denna anslagspost numera missvisande. Den har hetat »avsättning till fonden för mötande av förluster å aktiebolaget Kreditkassan av år 1922». Förlusterna äro konstaterade i mycket stor utsträckning, men det gapande hålet fylles ej. Den nuvarande finansministern och regeringen ha varken i år eller förra året begärt något anslag för ändamålet. Vi skjuta alltså på framtiden de stora belopp det här gäller, och så göra vi, om regeringensförslag går igenom, även i andra hänseenden. Jag tänker då närmast på deväldiga kostnader, som staten får vidkännas i samband medspannmålsregleringen, och varom inte något talas i finansplanen, såvitt jag kan erinra mig. Enligt en uppgift i statsrevisorernas berättelse uppgick den summa, vilken skall utbetalas av lånemedel, därest riksdagens beslut i olika hänseendenfullföljas, till icke mindre än 285 miljoner kronor den 1 december förra året. Om jag till detta belopp lägger vad som nu begäres av lånemedel eller kronor 241 miljoner, komma vi upp till den ansenliga »summan av i runt tal 525miljoner kronor. Huru mycket som i förskott redan utbetalats av detta belopp har jag icke funnit någon uppgift på, men att det stannar vid en blygsam siffra i jämförelse med nyssnämnda halva miljard kronor är uppenbart. Den sammanlagda statsskulden uppgår, enligt vad vi också fingo höra i går afton, till icke mindre än 2,360 miljoner kronor. Jag skall inte göra några reflexioner, men jag erinrar om, att mot dessa 2,360 miljoner kronor stodo för 20 år sedan 648 miljoner och för 10 år sedan 1,566 miljoner, alltså en ökning på inte mindre än 800 miljoner ungefär på dessa sista 10 år, och då är däri ingenting inräknat av vad vi i år gå att besluta. Slutligen fäster jag uppmärksamheten på, att finansministern anmäler att han har för avsikt att begära över 30 miljoner ytterligare för detta budgetår på tilläggsstat. Jag tillåter mig verkligen fråga, om icke även den mestoptimistiske blir orolig inför dessa kolossala utgifter och denna lånepolitik. Jag tillät mig uttala ett allvarligt varningens ord vid början av förra åretsriksdag. Finansministern gjorde det också - men en av de sista dagarna vi voro samlade, i ett anförande, som då väckte starkt eko i hela landet. Jag tillät mig också då påpeka, att budgeten icke var vad vi kalla balanserad på vanligt sätt, vilket också finansministern medgav. Han trodde dock att genomriksdagens nedsättning av amorteringssumman för de korta lånen riksdagenunderlättat för finansministern att till nästa år _ d. v. s. i år _- komma fram med en balanserad budget. Hur »balanserad» den är har jag något belyst! Man diskuterar för närvarande i pressen om huruvida regeringens förslag äro socialistiska eller ej. Den frågan synes mig kunna besvaras så, att så långt regeringen vågat gå, äro regeringsförslagen socialistiska. Något annat svar kan väl näppeligen givas. Denna regering såväl som varje annan söker naturligtvis realisera sitt partis program och hävda sitt partis grundsatser. Det är dess rättighet, det är dess skyldighet, och detta har starktunderstrukits av den nuvarande statsministern vid olika tillfällen. Statsministern framhöll med stor styrka, under förra årets remissdebatt, att regeringen ville förverkliga de under sista valstriden framförda kraven med hänvisning till det mandat regeringen fått av folket. l det socialdemokratiska partiprogrammet ingår en punkt om förmögenheternas fördelning. Denrealiseras i någon mån genom ett bifall till förslagen om skatteökning och ännu mera som en konsekvens av den oerhörda upplåningen. Det kan man icke undgå. . Under de första månaderna av världskriget utkom ett illustrerat verk på tyska, vilket utbjöds även i vårt land. Jag subskriberade på detsamma. Det skulle utkomma i flera delar. Det bar den ståtliga titeln: »Die grosse Zeit.»
