Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/488

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


90 Nr 17. Onsdagen den 14 mars e. m. Anslag till upplysningsarbete för freden. (Forts.) förnuftigare att uppmuntra ett sådant centralorgan som detta, hellre än att plottra bort anslaget på en massa smärre organisationer. Här har man i alla fall något fullkomligt sakligt och objektivt att hålla sig till. Jag kandärför icke komma till annat resultat än att det är riksdagen värdigast att följa utskottsmajoriteten, och jag tillåter mig därför att yrka bifall till utskottets hemställan. Herr Pauli: Om kammaren skulle tycka, att det är tråkigt att få denna debatt förlängd, skall jag be att få lägga ansvaret på herr Hamrin. Jag har nämligen uppkallats av honom, och jag måste liksom de föregående talarna uttrycka min stora förvåning över hans resonemang. Herr Hamrin har varit med bland dem, som ha startat denna informationsverksamhet. Han förklarar sig fortfarande hysa varmt intresse för syftet med den verksamhet, somInformationsbyrån för fredsfrågor och liknande institutioner bedriva, men inte desto mindre vill han nu beröva informationsbyrån en stor del i av dess anslag och säger öppet ifrån, att han helst skulle önska, att den lades ned. Han tog upp huvudsakligen tre punkter. De gällde de meddelanden, som skickas ut till pressen från informationsbyrån, samt vidare tidskriften och biblioteket. Jag ber få framhålla, att herr Hamrin icke hade någonanmärkning att göra mot tidskriften Mellanfolkligt samarbete. Den har heller inte ett så obetydligt antal prenumeranter, och i själva verket måste alla, som känna till denna tidskrift, ge den ett mycket vackert erkännande. Det är en verkligt värdefull publikation, och den ger tillfälle att följa det internationella arbetet på ett sätt, som inte någon annan regelbundet utkommande publikation i detta land ger. Vad beträffar tonen i tidskriften, dess objektivitet ochvederhäftighet, tror jag inte man på något håll kan rikta anmärkningar motdensamma. Vad sedan beträffar biblioteket, hade herr Hamrin konstaterat, att det fanns, och även, att det gjorde vad det kunde för att skaffa böcker. Han hade vidare konstaterat, att den arbetskraft, som där användes, är så intresserad för sitt arbete, att den utför detta för en mycket ringa betalning. Men på grund av att det hittillsvarande anslaget och tillgångarna överhuvud taget varit så knappa, har man inte kunnat skaffa så mycket böcker till biblioteket, som herr Hamrin ansåg önskvärt. Man borde ju kunnat vänta, att herr Hamrin under sådana förhållanden skulle ha yrkat på ett förhöjt anslag, för attbiblioteket skulle kunna nå den utveckling. som han finner önskvärd". l stället vill han, att det skall strypas. Jag har litet svårt att förstå en sådan inställning. Nu nämnde herr Hamrin visserligen som ett alternativ, attinformationsbyrån skulle kunna framlägga ett annat arbetsprogram. Ja, den synpunkten kan jag förstå utifrån herr Hamrins egen ståndpunkt. Är han inte nöjd med det sätt, varpå informationsbyrån arbetar, bör han ju rätteligen påyrka enändring däri. Men hur han från denna utgångspunkt kan komma till ett yrkande om nedsatt anslag kan jag inte begripa. Jag kommer så till den tredje, eller i herr Hamrins egen tidsordning första punkten, nämligen meddelandena till pressen. Ja, de äro beklagligt få, detidningar som prenumerera på eller eljest tillgodogöra sig dessa meddelanden. Särskilt högerpressen är ju orepresenterad. Det finns endast en »moderat-fri- sinnad» tidning, i herr Hamrins och min gemensamma valkrets, som utgör ett i viss mån lysande undantag genom att vara abonnent. Men, som enföregående talare har sagt: hur i all världen skola vi kunna tvinga högerpressen att abonnera på meddelanden, som inte intressera den? Jag kan icke inse, att man kan betrakta det som någon som helst misskötsel fråninformationsbyråns sida, att den inte har kunnat förmå sina motståndare _ jag menar då