92 Nr 17. Onsdagen den 14 mars e. m. Anslag till upplysningsarbete för freden. (Forts.) ett par år tillbaka äro inne på, men då granskningsnämnden kunde komma så lågt som till 2,500 kronor, kanske det inte är omöjligt att göra en ännu större prutning än herr Hamrin föreslår. Jag yrkar bifall till min reservation. Herr Hamrin: Herr talman, mina herrar! Ett par föregående talare ha menat, att jag riktat förebråelser mot informationsbyrån för dess verksamhet. Det är ett fullkomligt misstag, mina herrar! Jag har beklagat att byrån inte har kunnat fylla den uppgift den har och motsvarat de förhoppningar man ställt på de_n. Jag har inte med ett enda ord förebrått ledningen förinformationsbyrån för dess verksamhet. Jag skulle visserligen, då jag erinrar mig innehållet i några av dess pressmeddelanden, som ställts till mitt förfogande, kunna rikta en anmärkning mot ett och annat, men det skall jag inte göra utan jag lämnar å sido verksamheten som sådan och beklagar endast djupt, att resultatet blivit så litet. Herrarna resonera ungefär som så, att anslår man mycket pengar, så blir det ett gott resultat. Jag vänder på saken och säger: jag vill se resulat av de pengar som anslås, och om dessa inte räcka. så får man komma och begära mer för att nå det resultat man vill. Herr Pauli säger, att man inte kan tvinga högertidningarna att prenumerera. Nej,naturligtvis intel Men herr Pauli vet väl, att den tidning, där han själv ärmedarbetare, den 28 februari i år var den enda socialdemokratiska tidning, som hade abonnerat på pressmeddelandena. Så är det sex stycken, inklusive Social-Demokraten, som betala per gång för meddelanden, som de använda. Jag har en statistik också på hur många meddelanden som använts, hämtad ur byråns klippsamling. Om jag sammanslår dem, som antingen abonnera eller mot betalning per gång använda pressmeddelandena, så finner jag, att och det är en moderat-frisinnad tidning, åtta liberala och frisinnade och sexsocialdemokratiska. Jag tycker att man både från vårt håll och från herrarnas håll skulle kunna göra något för att få dessa pressmeddelanden, dessaartiklar mera spridda än hittills varit fallet, och på det sättet understödjaverksamheten inte bara med ord utan också med handling, helst som ettabonnemang inte kostar mer än hundra kronor. Jag frågade herr Pauli, om han kunde säga mig hur många politiska tidningar det fanns i landet, och då vi räknade kommo vi till, att det var mellan 200 och 250. Jämför man detta antal med de femton, som använda informationsbyråns meddelanden, såtycker jag man kan säga, att det är ett mycket, mycket klent resultat. Jag skulle vilja fråga min ärade vän från Malmö, om han är tillfredsställd med detta resultat. Det är han naturligtvis inte, och det är inte jag heller, så i själva verket stå vi väl på samma ståndpunkt i detta avseende och beklaga utvecklingen. Nu säger man, att vi böra naturligtvis inte ta död på byrån. Det menar jag inte heller, men så som pengarna användas, räcka de inte förverksamheten. Och det är inte riktigt, som herrarna säga, att allt skulle klara sig med det högre anslaget. Byrån framhåller - jag citerar nu ordagrant dess P. M. _ att därest dess verksamhet skall upprätthållas i nuvarande omfattning. en brist i budgeten uppstår vid 1933 års slut av cza 4,500 kr., den "°/e 1934 cza 6,750 kr. och vid 1934 års slut cza 14,000 kr. Samtidigt uppges, att för budgetåret 1933/1934 var statsanslaget 9,000 kr. och året förut 12,000 kr. Om anslaget varit detsamma, som det var innan det nedsattes, skulle det i alla fall ha uppstått en brist, inte sant? Herrarna ha rätt i enanmärkning, och det är, att om jag varit konsekvent, så skulle jag ha föreslagit utskottet att med frångående av Kungl. Maj :ts proposition tillstyrka ett högre belopp. Men med hela min inställning till ekonomiska frågor tycker
