Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/491

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Onsdagen den 14 mars e. m. Nr 17. 93 _ ° Anslag till upplysníngsarbete för freden. (Forts.) jag att det är nagot för mycket begärt. Jag upprepar dock uppriktigt och ärligt, att jag har så stort förtroende för vår nuvarande utrikesminister, som ser på försvarsfrågan och fredsfrågan så realistiskt och riktigt, att jag är säker på att han skulle ha begärt mera pengar, om han ansett att byråns fortsatta verksamhet vore av den betydelse, att den borde upprätthållas med statsmedel. Nu hoppas jag, ers excellens, att detta uttalande åtminstone måtte medföra, att vid beredningen i höst denna sak granskas ochundersökes, och om utrikesministern då kommer till den uppfattningen, att det är möjligt att hjälpa byrån och vidga dess verksamhet, så att den inte bara förbrukar pengar utan kommer till resultat, sprider litteratur över landet i olika former, att han då tar upp dessa anmärkningar, undersöker saken och gör den framställning, som därav föranledes. Som läget nu varit har jag inte med mina utgångspunkter kunnat komma till annat resultat än att jag velat påpeka saken. Byrån får själv ta hand om den, om inteutrikesledningen gör det. Herr Nerman: Herr talman! Jag vill bara, med all respekt för alla ärliga fredssträvanden, till protokollet få antecknat, att jag fortfarande har samma illusionsfria syn på ett borgerligt samhälles anslag till en menlös pacifism, och att jag liksom i fjol kommer att rösta för avslag, för korthetens skull med hänvisning till den motivering, som finns i fjolårets anförande och som är en helt annan än den som finns i den första reservationen. , Herr Pauli: Jag har begärt ordet för en kort replik till herr Hamrin. Men jag vill först säga till herr Nerman, att till de konstigaste djur i vår herres hage, som jag vet, hör den ras, som herr Nerman politiskt representerar. Dessa kommunister ha som bekant skilt sig från den tredje internationalen. Om jag inte är fel underrättad, har denna skilsmässa, som för övrigt inte var deras utan centralledningens önskan, till mycket väsentlig grund berott på att de ansågos ha uppträtt alltför borgerligt-pacifistiskt här i Sverige. Det är ju då ett bevis på en rörande önskan att vara sina tidigarepartivänner och forna uppdragsgivare till lags som herr Nerman ådagalägger, när han framställer sitt yrkande om avslag. Jag ber herr Nerman ursäkta mig, om mitt uttalande inte andas någon fullkomlig sympati för hans sällsamma ståndpunktstagande. Beträffande herr Hamrin vill jag säga, att det är en fullkomligfelbedömning av frågan han råkat ut för, när han lägger en sådan huvudvikt på dessa till tidningarna utsända meddelanden. Jag har redan framhållit, att byråns informationsverksamhet numera har koncentrerats till utgivandet av dess tidskrift. Den innehåller ett stort och värdefullt informationsmaterial. Herr Hamrin påpekade, att den har 800 prenumeranter. Ja, det är intet litetantal, och jag är förvissad om att bland dessa prenumeranter ingår ett stortantal tidningar, som använda detta sätt att skaffa sig informationer i stället för de utsända maskinskrivna meddelandena. Denna tidskrift bör betraktas som informationsbyråns viktigaste livsyttring, och den har sannerligen inte gjort sig förtjänt av en sådan behandling, som den ärade representanten på J önköpingslänsbänken vill underkasta den. Jag förstår ju mycket väl, att när man som herr Hamrin är på samma gång en brinnande fredsvän och enbrinnande sparsamhetsvän, det kan uppstå en rätt svår tvedräkt i hans själ mellan dessa två passioner. Men det förefaller mig som om hans kärleksförklaring till fredsrörelsen här i kväll fått en alltför platonisk karaktär och som om sparsamhetsvännen och f. d. finansiministern avgått med segern i kampen mot fredsvännen. Det finns ett gammalt ordspråk, som säger: den man älskar,