98 Nr 17. Onsdagen den 14 mars e. m. Ang. försäljning av svenska stenkolstillgångama å Spetsbergen. (Forts.) heller, synes det mig, så synnerligen starka skäl som tala för, att man nu skulle frångå. den uppfattning, riksdagen givit uttryck åt vid flerfaldiga tillfällen. Visserligen uttalade år 1926 dåvarande statsrådet inför riksdagen, att man genom statens övertagande av gruvan kunde välja en lämpligaretidpunkt än den dåvarande för affärens avveckling, därest det framdeles inte längre skulle anses önskligt, att företaget stannade i statens ägo. Det är väl närmast detta uttalande, som givit anledning till att man trott, att riksdagen skulle vara benägen att nu avhända sig den förvärvade egendomen. De skäl som framföras äro ju mycket få. Det påstås, att förhållandena ha förändrats, sedan riksdagen senast fattade sitt beslut så till vida, attstatens järnvägar, som var en större avnämare av de kol, som brötos uppe vid Spetsbergen, ha elektrifierats, vilket medfört en minskning i kolåtgången, och att kolförbrukningen inskränkts inom vissa statens verk. Staten skulle alltså icke längre ha något intresse av att behålla dessa fyndigheter. Jag kan inte finna, att detta är några bärande skäl. Det är en så liten kvantitet, det i dessa fall rör sig om, och även om statens järnvägar skulle fullständigt elektrifieras och man inom en del verk kunde åstadkomma annat bränsle än stenkol, så importerar likväl svenska staten så mycket stenkol, att denna kvantitet betyder ofantligt litet i jämförelse med vad vi importera. Men de kol, som finnas på Spetsbergen, kunna utgöra en reserv, som kan tagas i bruk vid behov. Nu säger man också, att de stenkol, som brytas vidSpetsbergen, jämförda med andra kol, som importeras, .bli så pass dyra, att det inte är möjligt att avyttra dem till samma pris som importkolen. Detta är inte alldeles givet. Vi befinna oss ju faktiskt för närvarande i en vågdal i fråga om stenkolspriserna. De ha stigit något under senare tid, men på grund av avtal ha vi förbundit oss att betala högre pris för att i gengäld få exportera andra varor till den eller den nationen. Emellertid föreligga nog större svårigheter att få fram kol på Spetsbergen nu än vad fallet var, då brytning senast ägde rum, alltså före 1925. Det var ju egentligen branden som var orsak till att man då avbröt brytningen där uppe. Vid den tiden vorokolprisen höga, och man hade nått så långt i rationalisering av brytningen, att man ändå kunde sälja kol till ungefär samma pris som de importeradekolsorterna kostade. Det är min livliga övertygelse, att med de ändradeförhållanden, som inträtt sedan dess, det skall vara möjligt att producera kolåtskilligt billigare och kanske till samma pris som de importerade kolen. Vem garanterar oss för övrigt att det kolpris, som för närvarande råder, blirbestående? Vi ha fått upplysningar, som tyda på att den tidpunkt kanske inte är så långt avlägsen, då kolpriset kommer i ett annat läge än det för närvarande är. Nu har utskottet som ett belysande exempel på attexploateringen är svår anfört att Holland upphört med sin kolbrytning påSpetsbergen och avyttrat sitt område till Ryssland. Detta anföres av utskottet som ett exempel på att det överhuvud taget inte lönar sig att bryta kol på Spetsbergen. Mot detta kan invändas, att Sverige ligger betydligtgynnsammare till än Holland, men därtill kommer, att man i Holland upptäckt kollager inom det egna landet. Man har således inte längre behov av att ta kol från Spetsbergen. Dessutom påstår man, att ett upptagande av gruvdriften skulle blisynnerligen kostsamt, och man pekar på de avsevärda kapitalinvesteringar, som redan äro gjorda från svensk sida. Cirka 4 milj. kronor äro ju redaninvesterade, och att nu börja en ny brytning skulle ju medföra stora kostnader. Den saken är nog inte tillräckligt utredd för att överhuvud taget kunnapåstås med bestämdhet. Jag tror, att man i allmänhet inom kretsar, där man förstår sig på kolhantering, har den uppfattningen, att företaget från början
