Onsdagen den 14 mars e. m. Nr 17. 99 Ang. försäljning av svenska stenkolstillgångarna å Spetsbergen. (Forts.) var mycket illa planlagt och blivit mycket illa skött, och att vi av denna orsak fått nedlägga så mycket lärpengar där uppe. Vi ha emellertid nu en erfarenhet, som gör, att de dumheter, som möjligen begåtts, inte behöva upprepas, därest man skulle återupptaga gruvdriften. Norrmännen ha också måst lägga ner åtskilliga miljoner, innan de kommit riktigt i gång med och rationaliserat sin kolbrytning. Men nu ha de efter 11-12 års verksamhet kommit så långt, att de anse sig inte bara kunna fortsätta med brytning inom det egna området, utan äro angelägna om att få köpa de svenska gruvorna också, som ligga bättre till och äro rikare på kol och mera lättbrutna än deras egna. Man har alltid, då det gällt denna fråga, talat om romantik. Men det är ju rätt underligt, att norrmännen kunna komma till rätta med denna sak och sköta den med vinst. Under senaste år ha de brutit 275,000 ton, och deras vinst uppgår till 487,000 kr. Det är alldeles uppenbart, att är detmöjligt för norrmännen, behöver det inte vara alldeles omöjligt för oss heller att, därest vi så skulle önska, åstadkomma brytning på Spetsbergen. Den summa, som har erbjudits för våra tillgångar där uppe, vilka uppgå till ungefär en miljard ton, den är ju ganska ringa. Utskottet har ansettbeklagligt, att man skulle behöva avhända sig dem, och det säger, att »köpe- skillingen kan visserligen ej anses hög>>, och det vill jag verkligen givautskottet rätt i, att den inte är hög. En miljon kronor med 200,000 kronors erläggande vid köpets avslutande och sedan avbetalning med 100,000 årligen under 8 år. Det är, tycker jag, en mycket ringa penning och i synnerhet när, som utskottsmajoriteten själv måste medgiva, själva anläggningarnas ochinventariernas anskaffningsvärde däruppe har kostat över 6 miljoner kronor. Och dessa inventarier, som ha varit skötta under hela tiden, de äro jufullständigt användbara för drift vilket ögonblick som helst. Det synes migdärför, som om man här står i begrepp att slumpa bort en tillgång, som man kan ha förhoppning om skulle kunna giva åtskilligt mera för framtiden än vad utskottsmajoriteten har trott bli möjligt. Dessutom har det ju från svensk sida. också från vetenskapligt håll. gjorts framställningar i saken. Devetenskapsmän, som varit däruppe och gjort sina forskningar, ha alltid haft sitt hemvist på det område, som staten äger. Nu skulle. om gruvan försäljes, detta hemvist gå bort. Det må ju vara, det är kanske inte det allra värsta, men nog kan det ha sin betydelse även det. Det har gjorts framställningar till utskottet om saken, och de ha blivit uppmärksammade i utskottetsutlåtande. Men därtill kommer, att man inte är alldeles säker på, att inte norska staten kommer att skattebelägga försäljningen, beskatta realisationsvinsten. J ag säger »realisationsvinst», i stället borde det ju heta »realisationsförlust», ty försäljningen är enligt min mening en stor förlust. Man skall ju nämligen avstå 4 miljoner svenska kronor för en enda miljon norska kronor. Fyra miljoner svenska kronor äro statens insats, men om man lägger till även dem, som privata ha lagt ned, så blir det dock summa 10 miljoner svenska kronor, som lagts ned i Spetsbergen. Om det hade gällt att nu inköpa fyndigheterna så hade saken legat annorlunda till, men att för det billiga priset sälia en tillgång, som redan finnes i svensk ägo _ det har jag inte ansett mig kunna vara med om. Och det har också på andra håll, där man är litet meraförtrogen med dessa saker. väckt uppmärksamhet, att man inte har låtit andra uttala sig om denna fråga, än blott ett par tre av d-e olika myndigheterna. Utskottets majoritet tycker, att när kommerskollegium har tillstyrkt så är det alldeles givet, att det är fullt riktigt att göra försäljningen. Menkommerskollegium har hittills varenda gång frågan varit på tal på det allra skarpaste vidhållit, att det är ett nationellt intresse, att vi behålla de fyndigheter, som llgga däruppe.
