100 Nr 17. Onsdagen den 14 mars e. m. Ang. försäljning av svenska stenkolstillgångama å Spetsbergen. (Forts.) Att järnvägsstyrelsen har sagt, att den för sin del inte har något behov av dem, det är självklart, sedan elektrifieringen har kommit så långt som den har, och som man har avsett skall komma att omfatta så gott som hela det svenska järnvägsnätet. Jag tycker, att de knapphändiga tillstyrkanden, som gjorts från de tre verk, som blivit tillfrågade, inte äro tillräckligt givande ur sakskälssynpunkt för att man skall låta dem vara ensamt bestämmande. Jag sade, att det väckt åtskillig uppmärksamhet utåt, att inte andra ha blivit tillfrågade i en sak som denna. Vi ha ju inom utskottet erhållitåtskilliga promemorior från personer, som jag tror sitta inne med rätt så stor sak- kunskap på detta område. Bland annat var det ett yttrande, som kom från direktören i Kirunavaara-bolaget, vilken, när han fick se, att det var fråga om försäljning, skrev en promemoria till en av utskottets ledamöter och gjorde åtskilliga invändningar mot de skäl, som hade framdragits. Han säger bl. a., att av de tillfrågade tre myndigheterna har kommerskollegium yttrat sig om frågan- inte mindre än tre gånger under tiden 1920-1926. Vidare säger han: »lnga yttranden föreligga däremot från de övriga institutioner, som förutyttrat sig, nämligen fullmäktige för Jernkontoret,lngeniörsvetenskapsakademien, Sveriges lndustriförbund och Svensk Redareförening» Således: alla dessa ha inte blivit tillfrågade, och jag tror, att det finnes meningar bland dem, som gå stick i stäv mot utskottets förslag om att nu försälja tillgången däruppe. Samme person _ alltså direktören för Kirunavaara-bolaget - har också framställt några punkter, som han anser borde först besvaras, innan man tar ett sådant steg som denna försäljning. Han frågar först och främst: »Äro de svenska kolförekomsterna på Spetsbergen_ så väl undersökta, att full klarhet råder beträffande* deras framtidsvärde? Ar tillgodoseendet avSveriges kolbehov så tryggat, _att för framtiden ej en stödimport av Spetsbergskol behöver ifrågakomma? Ar frågan om kolbrytningens igångsättande, medan anläggningen befinner sig i driftfärdigt skick, varigenom samtidigtförekomsten försvaras, utredd med hänsyn till dels kommersiell brytning, dels arbets- löshetens avhjälpande, varvid hänsyn till lägre arbetslöner och fraktkostnader än i kommerserådet Sidenwalls utredning av den 1 december 1925 är angivet måste tagas? Hava alla de grunder för förekomsternas bevarande i svensk ägo, som i yttranden från institutioner vid frågans behandling 1921-1926anfördes, förlorat sin betydelse? Ar det ej fortfarande ett svensktnationalekonomiskt intresse att bevara en naturrikedom av den art, somSpetsbergsförekomsten är, och vars återförvärvande för framtiden torde vara utesluten, som reserv för framtiden, dels med hänsyn till stenkolsbehovet, dels som råmaterial för annan förädlingsindustri, där kol utgör utgångsmaterial.» Detta är frågor, som han ställer, och som han anser inte på något sätt ha blivit besvarade, innan man tar det steget att avyttra tillgångarna däruppe. l slutet av sin promemoria säger han, att »de erfarenheter, som gjorts under den tid brytning pågått, torde vara ett icke föraktligt värde, men somspolieras vid ett avhändande av kolförekomsterna. Privatas såväl som statens insatser äro avskrivna, och jämfört med vad norska staten offrat för att starta kolbrytning torde svenska insatserna, reducerade till sitt møtidsvärde, ej vara så betydande.» Och han slutar med det, att »värdet avkolförekomsten med dess möjligheter kan troligen ej på förhand fixeras, och det faktum, att norska intressen ej tveka att inköpa fyndigheten för 1 miljon, bör tvinga fram ett klarläggande av förekomsternas framtidsvärde från flerasynpunkter, av vilka ovan berörda äro en del. Ett avhändande av en gångförvärvade naturrikedomar är ytterst motbjudande; då skola starka skäl taladärför. Ett bibehållande av dem kan ske för rimliga kostnader, ochmöjligheterna böra prövas för deras utnyttjande i nationellt syfte.»
