102 Nr 17. Ons-dagen den 14 mars e. m. Ang. försäljning av svenska stenkolstillgångarna å Spetsbergen. (Forts.) oväsentligt, om man tar hänsyn till att kapitalet numera är nedskrivet ochytterligare avskrivningar kunna göras genom det belopp, som vinsten utgör. För min del får jag säga, att jag inte kan vilja vara med om en försäljning på så billiga villkor, som det här är fråga om, då jag har den bestämdauppfattningen, att man här gör något, som man kommer att ångra, om man lämnar ifrån sig en så stor fyndighet som den ifrågavarande innan manåtminstone har riktigt grundligt med vederbörligen sakkunniga personer gått igenom möjligheterna för en drift däruppe på Spetsbergen. Att göra det blott på de tillstyrkanden och de knapphändiga uppgifter, som här föreligga ipropositionen och i utskottets utlåtande, det kan jag omöjligen vara med om. Det är att kasta bort någonting, som man för närvarande äger, och då det inte är fråga om annat än att fatta beslut om att behålla gruvorna, då det ju först 1940 kan bli fråga om att sätta dem i gång, och då bolaget har tillräckligt med medel för att sköta det underhåll, som behöves däruppe, eller ungefär 10,000 kronor årligen, så kan jag för min del inte anse, att det skulle vara klokt av riksdagen att nu gå och lämna ifrån sig dessa tillgångar.Norrmännen förstå mycket väl vad det betyder för dem om de kunna få fatt på de svenska gruvorna, som äro vida bättre än deras egna, och då deras egna ha kunnat giva ett sådant resultat så är det alldeles uppenbart, att de räkna med åtskilligt större resultat, därest de få även de svenska gruvorna. Man får kalla det för romantik eller inte, men jag tror, att norrmännen ha en annan uppfattning om romantik, när de vilja med. en miljon kronor påavbetalning tillägna sig de svenska gruvorna. Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen. l detta anförande instämde herr l/Valles. Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade sig, varefter ledningen avkammarens förhandlingar övertogs av herr förste vice talmannen. Herr Tham, Volrathz Man skulle kunna sammanfatta vad den föregående ärade talaren yttrade uti en känsla av besvikelse och missräkning över att nu behöva övergiva ett företag, där man offrat så mycket omtanke och arbete och även pengar - inte mindre än 9,150,000 kronor ha satsats där uppe iSpetsbergen. lngen bör klandra svenska staten och enskilda män för deras storvulna insatser för att befästa och stärka Sveriges intressen i Spetsbergen, som vi på den tiden kunde kalla för ingen mans land, så mycket mer som manhoppades där kunna skaffa Sverige bränslereserver för framtiden. Erfarenheten under de gångna tio åren, 1916-1925, har dock lärt ossnågot. Sedan 1920 äro Spetsbergen lagda under norsk överhöghet och således underkastade norska lagar, norsk beskattning och vilka som helst föreskrifter från norsk sida. Vidare har man under dessa tio år kommit underfund med, att kolbrytningen där uppe är förenad med stora svårigheter, som även ha resulterat i en ständig, årligen upprepad förlust oaktat de betydandekoltillgångarna. Man får säga vad man vill om den saken, men räkenskaperna bära vittne därom. Den föregående talaren nämnde, att förra året var ett lyckosamt år för norrmännen. De hade en vinst av 487,000 kronor. Men det är att lägga märke till, att hela denna vinst liksom all annan vinst, som skapats under årens lopp i de norska gruvorna, har använts till avskrivning av derasaktiekapital. De ha under årens lopp nedskrivit sitt aktiekapital med inte mindre än 7,600,000 kronor. Det visar ju. att man inte kan tala om. att den norska
