Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/501

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Onsdagen den 14 mars e. m. Nr 17. 103 Ang. försäl_'im'ng av svenska stenkolstillgångarna å Spetsbergen. (Forts.) kolbrytningen gått med någon särskild vinst. Det kanske kan bli bättre i framtiden, det få vi väl hoppas! l Sveagruvan har man lyckats uppnå en årsbrytning av 130,000 ton. Det var maximikvantiteten tror jag 1925. Vid det norska gruvfältet har man, som den föregående talaren nämnde, kommit upp till 275,000 ton med en arbetsstyrka av 442 man. För att uppnå en liknande kvantitet inom det svenska fältet måste på grund av den ännu pågående kolbranden nya och dyrbara anordningar vidtagas, vartill kommer även uppförandet av arbetarbostäder, då de nuvarande endast rymma 220 eller 230 man. För att komma upp i enliknande kvantitet, som norrmännen ha lyckats uppnå i sina gruvor, bör man sålunda vara beredd på ett avsevärt kapitalutlägg för bostadsbygge.Kapitalutlägget för driftens återupptagande blir mycket betydande. Rörande den ekonomiska sidan av saken säga herrar reservanter: »Avgö- rande vid statsmakternas tidigare beslut i frågan hava emellertid ej främst varit utsikterna till en vinstgivande fortlöpande koldrift vid Spetsbergen utan fastmer tanken på att i ett framtida kritiskt läge på kolmarknaden havatillgång till en bränslereserv.>> Sålunda: reservanterna tänka inte så mycket på en vinstgivande affär som fastmera på det faktum att kunna ha tillgången till en säker och betydande bränslereserv. Beträffande denna bränslereserv skulle man som nyss nämndes i bästa fall kunna räkna med 27 5,000 ä 300,000 ton. Om man säger 300,000 ton, så utgör det 5 procent av Sverigeskolbränslebehov. Sålunda en reserv av ingen betydelse, så mycket mer somSpetsbergskolen efter påförda kostnader, räntor och avskrivningar ställa sig väsentligt dyrare cif i svensk västkusthamn än andra kol, som stå till buds i den allmänna marknaden. Den föregående ärade talaren omnämnde beträffande kolpriset i denallmänna marknaden, att man har förhoppning om att kolpriset skall vara i stigande. Vi befinna oss i en vågdal, som han uttryckte sig. Jag för min del och många med mig tvivla nog på den saken. Genom rationalisering och moderna brytningsmetoder, som numera ha blivit införda i England i stor utsträckning, och förbättringar i allmänhet i såväl Tyskland som Polen går i stället en riktning mot billigare kol, så mycket mer som man måste taga i betraktande, att förbrukningen av kol är i någon mån i avtagande, inte endast i vårt land utan i andra länder, beroende på elektrifiering, utnyttjande av vattenkraft etc. Att sålunda bygga en framtida kolbrytning uppe iSpetsbergen på en förhoppning om stigande kolpriser, det bör man nog varaför:nktig med. Jag anser sålunda, att det borde stå klart för en var, att en försäljning av stenkolsfyndigheterna borde ske nu, när tillfälle därtill erbjuder sig. Reservanterna framhålla i likhet med vad herr Lindblad nyss nämnde, att det är ingen brådska med försäljningen till den erbjudna köpeskillingen en miljon norska kronor: man borde avvakta tiden och utöva tillsyn överfyndigheterna och annan egendom där uppe intill den 1 oktober 1940, då skyldighet till försvarsarbete inträder. Denna tillsyn under den första tiden ochsedermera ett mera omfattande försvarsarbete kostar också mycket pengar utan att man vunne något väsentligt därmed, och man lär icke i längden kunna fortsätta på det sättet, utan enligt norsk uppfattning lika väl som enligt svensk så fordras det i längden en regelrätt brytning. l annat fall tillfalla gruvorna jordägaren. Förlängt tillstånd att vila på hanen det kan man inte få i all oändlighet. Den långa väntetiden blir sålunda endast en tidsfrist, innan kolbrytningen måste upptagas med stora ekonomiska risker. l avseende å de lämnade garantierna för köpeskillingens gäldande framhålla ieservanterna, i likhet med herr Lindblad nyss, att »allenast en femtedel eller