Onsdagen den 14 mars e. m. Nr 17. 105 Ang. försäljning av svenska stenkolstillgångarna å Spetsbergen. (Forts.) här i denna debatt har vidrört den saken på ett sätt, som jag också kankänna mig tillfreds med. Jag ber i stället att få göra några uttalanden ianslutning till Kungl. Maj :ts proposition. Det synes av reservanternas yttrande, som om det skulle vara en över all måtta fördelaktig tillgång för svenska staten att i fortsättningen ägagruvorna uppe på Spetsbergen, och detta motiverar man dels med att det skall finnas cirka en miljard ton kol däruppe, dels med att man vill hålla enråvaruberedskap för den svenska industrien vid ett tillfälle, då måhändakoltillgångarna på andra håll skulle tryta. Ja, omtanken är ju vacker, och jag skulle inte ett ögonblick tveka om att hålla med reservanterna, om denna reserv vid ett sådant tillfälle låg inom räckhåll för dem, som skulle behöva den. Men det är ju ingalunda fallet. Redan under världskriget var det klart, att man inte kunde upprätthålla förbindelsen mellan Skandinavien ochSpetsbergen, om någon ville komma åt den, och ingen torde väl tvivla på att i framtiden såväl som hittills kolet kommer att bli betraktat som ettkrigskontraband. Gruvans belägenhet är sålunda enligt mitt sätt att se ingalunda någon reserv vid ett sådant tillfälle, då man skulle behöva den. Den skulle då kunna bli av betydelse ur svensk synpunkt, om det skulle uppstå några sådana besvärligheter i de länder, som nu förse oss med kol på de vanliga vägarna, besvärligheter, som man i dag inte kan överblicka, eller också om, som någon talare här antydde, det skulle bli någon priskartell emellan de kolproducerande länderna, som i sin tur skulle förorsaka sådana priser på kol i vårt land, att en brytning av Spetsbergskolen skulle blilönande. Rörande den första saken har det tidigare sagts här, att behovet av kol i värt land stadigt går ned, och det är alldeles riktigt. Elektrifieringen här gör, att efterfrågan på kol blir mindre. En annan mycket bidragande orsak därtill är den svenska handelsflottans övergång till brännolja i stället för kol. Brännoljans användning har ingalunda nått sin högsta potens ureffektivitetssynpunkt, och dess allmänna användning har av allt att döma framtiden för sig, vilket kommer att helt gå ut över kolet. Problemet är ju inte heller att kolet är svårt att erhålla, utan det är tvärtom så, att de som hava kolet gärna vilja göra någon liten tjänst i stället till den som köper kol. Den andra synpunkten, den om_ en priskartell, är, som jag ser saken, inte heller särdeles starkt grundad. Aven om ett par stormakter, som tidvis ha underhandlat om saken, skulle komma till en överenskommelse, så finns det ändå mycket kol i världen att få vid sidan om en sådan kartell. Och är det alldeles otänkbart, att våra norska vänner skulle vara fullständigtomedgörliga att i en sådan situation sälja kolen till oss, om vi betalade tillräckligt mycket därför? Det kan ju hända, att det rentav skulle kunna bli en form för skandinaviskt samarbete. För att emellertid - och därmed kommer jag in på några andrasynpunkter _ Sveagruvan skall kunna bli i stånd att vid det tillfälle, då vi skulle behöva det, leverera det kol, vi behöva, så måste den vara i brytbart skick. Jag bortser i detta resonemang fullständigt från alla desvårigheter, naturen själv lägger i vägen, och alla de besvärligheter, fientligt sinnade skulle kunna resa, innan vi finge kolen över till vårt land. Men även själva gruvans iståndsättande kräver en hel del penningar. Det är riktigt, som reservanterna framhålla, att förrän 1940 behöver man inte företaga några nämnvärda anordningar för att bevara gruvan i svensk ägo. Men är det så, att man vill tillmäta gruvan betydelse såsom råvarureserv, så kan man inte skjuta på dess iståndsättande, tills gällande bestämmelser i ett annat landslaEar tvinga därtill. utan det är väl något. som man snarast borde gå iförfatt
