Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/509

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Onsdagen den 14 mars e. rn. Nr 17. 111 Ang. försäljning av svenska stenkolstillgångarna å Spetsbergen. (Forts.) Under den tid, Spetsbergskolen funnits tillgängliga i Sverige, ha sådana också begagnats till utblandning med skånska stenkol, som just äro av den typen, att de behöva tillsats av kol med högre värmevärde. l den sista styrelseberättelsen till det gamla Spetsbergsbolaget, som avgavs samma år, branden inträffade, eller 1925, har det vidare meddelats, attSpetsbergskolen provats vid direkt framställning av kvalitetsstål i elektriska ugnar av Flodintyp. Just på grund av deras låga svavelhalt ha de visat sig bättre för användande vid denna metod än andra kolsorter med vilka försök utförts. Det är icke uteslutet, att denna egenskap hos Braganzakolen vid eventuellt återupptagande av driften vid Sveagruvan kan medföra förbättrademöjligheter för kolens avsättning. Nu kan det ju hända, att Flodinmetoden i och för sig icke har framtiden för sig, men det är ett mycket säkert prov på kolens användbarhet, när man till och med efter denna metod, där man utan tillförsel av luft smälterjärnmalmen i blandning med kol, kan få ett fint kvalitetsstål. Det kräves under sådana förhållanden, att kolet har synnerligen låg svavelhalt. Denegenskapen är synnerligen lämplig med hänsyn till den användning, somSpetsbergskolen och i första rummet kolstybben kan få vid tillverkning av exempelvis träkolsbriketter. Jag kan nämna, att det enda företag för framställning av briketter, som hittills erhållit statslån, nämligen den fabrik, som tillverkar Tving-briketter nere i Blekinge, har vid den försökstillverkning, som hittills bedrivits, använt sig just av norska Spetsbergskol med samma egenskaper som de svenska kolen. Därmed är utnyttjandet av den stora stybbhalten, som har åstadkommit ett så dåligt rykte för Spetsbergskolen, klart och givet. Om vi skola taga ett exempel, kunna vi tänka oss, att man tager kol frånSpetsbergen till Karlskrona och harpar dem där samt använder de stora kolen t. ex. för flottans behov och överför stybben till den ej långt därifrån belägnaTvingfabriken. Det har för övrigt visat sig vid försök, som utförts i svenskahamnar 1923, att man vid harpning i 10 mm harpa av kol från gruva TI erhöll 17 procent stybb, och det är icke mycket. Men under de första åren, som brytningen i Sveagruvan bedrevs, bröt man på den översta flötsen, som är smalare och vars kol har större benägenhet att stybba, och därvid använde man icke alls någon rationell kolbrytningsmetod, utan man borrade och sköt med dynamit i flötsen, vilket åstadkom, att kolen smulades sönder ochblandades ihop med skiffer, så att när sedermera skrädningen icke utfördes nog omsorgsfullt, kolen fingo dåligt rykte både för att ha stor askhalt och för att vilja stybba. Det har visat sig, att dessa olägenheter voro borteliminerade sista året, innan branden inträffade, då man hade övergått till användning av förskrämnings- och linjebrytningsmetoden. Det är icke bara för en blivande framställning av träkolsbriketter, d. v. s. sådant briketteringsbränsle, som är fullt användbart i bilar, som stybbenlämpligen skulle kunna användas, utan det finnes även annan användning fördensamma. Då tänker jag speciellt på någonting, som kallas för träkoks, och som tillverkades för en tjugufem år sedan av en volym stenkolsstybb och två volymer sågspån, vilken blandning koksades i gasverksretort medtillgodogörande av kolningsprodukterna. Träkoksen omnämnes i den förramalmkommissionens slutbetänkande, vari förorrlas, att man skulle försöka utröna dess användbarhet i elektriska masugnar, där nämligen vanlig stenkolskoks enbart ej är användbar, därför att den ej bjuder tillräckligt motstånd mot denelektriska strömmen, varigenom man icke får den nödvändiga värmen i masugnen. Det var då icke fråga om att använda stybb av Spetsbergskol, utan avvanliga stenkol, och det visade sig ju där, att i tackjärnet blev det en viss svavelhalt, som dock delvis gick bort vid ståltillverkningen. Skulle man nu