112 Ni' 17. Onsdagen den 14 mars e. m. Ang. försäljning av svenska stenkolstillgångarna å Spetsbergen. (Forts.) ha tillgång till stybb av Spetsbergskol, skulle bekymret för svavelhalten helt bortfalla. Malmkommissionen slutar med följande rader beträffande träkoksen: »Skäl synes därför föreligga för en närmare undersökning av detta problem isamband med frågan om utnyttjandet i större skala av våra norrländska malmer och skogar för inhemsk järnframställiiing. Dessa undersökningar böra,såsom framgår av det nu anförda, inriktas på frågan om träkoksensanvändbarhet som reduktionsmedel i den nuvarande elektriska masu_gn_en utan någon väsentlig omkonstruktion av densamma och möjligheten att i tillräcklig grad behärska svavelhalten hos det framställda tackjärnet.» Nu har det åter blivit tillsatt en malmförädlingskommission, och den har ju arbetat på en del periferiska saker hittills i väntan på att få tillträde till de ugnar för järnsvamptillverkning, som under sista tiden ha blivit uppbyggda här i landet. Vi ha icke givit oss in på bränslefrågan ännu, men det blir naturligtvis icke mycket lönt att fortsätta, om man nu, innan denna sak kan få bli fullt utredd, som den gamla malmkommissionen förordade, skulle sälja bort Spetsbergsfyndigheterna, och jag ser sä.rskilt i denna omständighet ett mycket starkt motiv för att skjuta på frågan om en försäljning. Jag kan ej tillägna mig denna misstro mot norrmännens förmåga att bedöma värdet av våra kolfyndigheter, så att jag 'icke skulle kunna tänka mig, att de kunde komma tillbaka vid en senare tidpunkt, om de ej få köpa nu. Det nämndes här, att det ej fanns några spekulanter. på Svea.gruvan, närriksdagen senast fattade sitt beslut att överföra den i statens ägo för att trygga, att den skulle stanna i svenska händer. Jag vill påminna om att den 1927 sittande regeringen med herr Hamrin som handelsminister lät stoppaallvarliga underhandlingar om försäljning just med hänsyn till riksdagens skrivelse redan 1927, och det är klart, att regeringen icke kunde gå in på någraförhandlingar, när riksdagen bad, att den skulle lägga fram ett förslag om att bevara gruvan i svensk ägo. Såvitt jag vet, ha förfrågningar gjorts flera gånger under de senaste åren beträffande möjligheten att förvärvaSveagruvan. Jag har numera hört, att det skulle ligga bakom det nu föreliggande anbudet från det norska bolaget en ängslan för att det skulle komma några andra anbudsgivare, som kanske skulle bjuda betydligt mera men kanske ej äro så trevliga att göra med som norrmännen. Jag vill ju gärna framhålla som min mening, att om man nödvändigt skall sälja gruvan, så är detlämpligare att sälja till norrmännen, som ha överhöghetsrätten. Dennaöverhöghetsrätt innefattar emellertid icke någon rätt för norrmännen att pressa oss till att sälja, och den innefattar ej heller någon rätt att behandla oss hårdare, att tillämpa gruvstadgan för Svalbard hårdare mot oss än gentemot norska företagare. Det nämndes av herr handelsministern, att det skulle krävas en regelrätt gruvbrytning efter 1940. Jag kan ej finna annat än att det kräves ett visst antal dagsverken, per år och utmål räknat, och det är medräknat 1 den där uppgiften på årskostnaden, sedan försvarsarbete blivit nödvändigt, som skulle variera mellan 35,000 och 50,000 kronor om året. Att dessa arbeten icke skulle göras så, att de tillsammans bildade en successiv tillredning av en del av ckolflötsen för ordnad gruvbrytning, kan jag icke fatta. Det är ju tvärtom sa,_att det skall vara ett nyttigt gruvarbete, som göres, och om man driver ett visst antal sträckmeter, en utfraktstunnel, till en början och sedan, nar den är färdig, driver tvärtunnlar, genom vilka man rutar in de delar av flotsen, som man tänker 1 första hand bryta, så måste man anse sig ha gjort det allra basta försyarsarbete. o Det är för övrigt också tillåtet att under ett ar arbeta for fem ar pa en gang. Man behöver således då. ej hålla på att frakta dit folk varje ar. Och för övrigt innefattar gruvstadgan någotall
