Onsdagen den 14 mars e. m. Nr 17. 113 Ang. försäljning av svenska stenlcolstillgångarna å Spetsbergen. (Forts.) deles motsvarande vad vi här i Sverige kalla för vilostånd. Den sägernämligen, att det kan beviljas för visst antal år hel arbetsbefrielse eller arbete med nedsatt antal dagsverken under följande förutsättningar: attutmålshavaren visar, att väsentliga hinder, varöver han ej råder, förefinnas, såsomtillfälliga svårigheter för arbetets utförande eller för avsättning av kolen. Det är precis samma förutsättning, som gäller för vilostånd enligt vår svenska gruvstadga, och det skulle ju vara märkvärdigt, om det skulle bli en strängare undantagstolkning för oss svenskar än för andra. Det är ju inte säkert, att man behöver bryta gruvan för att ha nytta av att man besitter den. Jag anser för min del, att man bör utföra nödigatillredningsarbeten, så att man när omständigheterna göra det ekonomiskt fördelaktigt kan påbörja en kolbrytning där, så fort det blir öppet vatten. Men har man det så ordnat, då går man till förhandlingar om kolköp med andra länder långt bättre rustad, än om man har avhänt sig möjligheterna till egen kolbrytning. Det säges .här i statsutskottets utlåtande i första stycket: »Trots allt vad som anförts om de stora möjligheterna för kolbrytning på Spetsbergen hava dock svårigheterna för en exploaterings praktiska genomförande visat sig synnerligen stora. Belysande härför är, att det holländska företag somtidigare drivit en omfattande gruvdrift på Spetsbergen numera försålt sinaanläggningar till därvarande ryska företag.» Jag vill beträffande detta säga, att jag försökt utröna, vad som kunnat vara orsaken till den försäljning av det holländska gruvföretaget, som skedde år 1932, och jag har då först i statistiken över olika länders produktion av stenkol och brunkol funnit, att medan Holland år 1913 producerade inom sina egna gränser icke fullt 2 miljoner ton stenkol, har produktionen efter kriget stadigt ökat, från 5,284,000 ton år 1919 till 13,064,000 ton år 1931 och 12,869,000' ton år 1932. Det betyder en sex- eller sjudubbling av produktionen sedan 1913. Jag gick vidare till Nordiskfamiljebok för att se efter, vad det där kunde bero på, och då upplystes jag om, att det under de senare åren i provinsen Limburg i Holland verkställtsomfattande djupborrningar genom flera geologiska system, varvid man ikarbonsystemet påträffat stora tillgångar av stenkol. Det står där, att tillgångarna uppskattas till 4,400 miljarder ton, men jag är nästan säker på att det måste vara tryckfel, så jag ändrar det till lika många miljoner ton. Omkonsumtionen i Holland för närvarande ungefärligen tillgodoses av landets egenbrytning, vilket jag förmodar är fallet - således med 13 miljoner ton årligen _ komma dess stenkolstillgångar att räcka i 340 år. Detta är givetvis orsaken till att det holländska gruvbolaget sålt sina kolfyndigheter på Spetsbergen, som det antagligen fått mycket bra betalt för. Holländarna hade det ryska Spetsbergsbolaget som närmaste granne. Men jag vill säga, att dessakolflötsar, som där finnas, ligga betydligt sämre till för brytning än Sveagruvan. Medan Sveagruvans kolflötsar luta utåt bergkanten, så att man har en lagom stigning för de ortvägar, på vilka man skall få fram kolen, ligga de holländska, d. v. s. numera ryska kolflötsarna, på andra sidan fjället, på dessnordsluttning, så att de från bergkanten luta nedåt, in i berget. På grund av den starka stigningen på bergsidan kan man inte driva upp något schakt, utan man måste dra kolen och pumpa vattnet uppefter den stigande flötsen. lSveagruvan finns det inget vatten. Temperaturen är två grader under fryspunkten året runt, och det gör, att gruvan är fullkomligt torr och idealisk att arbeta i, och jag vill säga, att flertalet av de arbetare, som varit uppe vid Spetsbergen, inte alls äro ledsna för att fara dit igen. En sak, som skulle gräma mig alldeles oerhört, vore, om jag finge se, att överförandet på norska händer av Sveagruvan skulle möjliggöra förnorrmännen det, som samtidigt blir omöjliggjort för oss: att de skulle kunnaåstadFörsta kammarens protokoll 1984. Nr17. g
