114 Nr 17. Onsdagen den 14 mars e. m. Ang. försäljning av svenska stenkolstíllgångama å Spetsbergen. (F orts.) komma en stor järnförädling av bästa kvalitet uppe vid deras störstamalmfält vid Sydvaranger. Jag kan ju nämna, att det är en och samma person, Christian August Anker, som startat såväl Sydvarangerföretaget som det norska Spetsbergskolföretaget. De äro ju på sätt och vis besläktade, och såvitt jag förstår, är det en son till denne Anker, som är formand i Store Norske Spitsbergen Kulkompani, vilket skall köpa Sveagruvan. Det ligger nära till hands att tänka sig, att dessa för järnsvampframställning -- varinorrmännen kommit väl så långt som vi - särskilt lämpade kol skulle kunnamedföra en järnförädling i Sydvaranger, med förbigående av svensk malm ocl1 resultera i en utförsel på världsmarknaden av en kvantitet järnsvamp, som bleve lika stor, ja kanske större än vår egen järnexport från Sverige. Jag kan nämna, att kapaciteten för sligtillverkning vid Sydvarangeranläggningen uppgår till 900,000 ton om året. År 1931 tillverkades oaktat krisen 422,000 ton 66-procentig slig, så gott som fri från svavel och fosfor, och däravbereddes 162,000^ ton briketter. Samma år tillverkades i vårt land 546,7 70 ton slig, 1932 369,000 ton slig eller 7 5,000 ton mindre än vid denna enda norska järnmalmsgruva. l den svenska siffran är även den stora sligtillverkningen vid Malmberget inräknad. Malmbergets fortvaro är i hög grad beroende på möjligheten att nyttiggöra den slig, som utfaller där i stora kvantiteter. Såvitt jag kan förstå, skulle Luossavaara-Kiirunavaara A/B helst vilja stänga till eller lägga ned driften vid Malmberget. Där skulle slig kunna användaslikaväl som vid Sydvaranger. Det är samma avstånd från Sveagruvan till Kirkenes - utskeppningshamnen för Sydvarangermalm _ som från Sveagruvan till Narvik, och det borde kunna gå att föra Spetsbergskol i returfrakt tillMalmberget för lägre pris än år 1921, då det inte var någon måtta på defraktkostnader man pålade de svenska Spetsbergskolen. l slutet av 1936 kommer inlandsbanan att bli färdigbyggd. Motivet förinlandsbanans byggande var ju för de flesta sydsvenskar, att den skulle vara en tryggad inre förbindelseled till övre Norrland, för den händelse det bleve avbrott på norra stambanan. Därvid skulle man givetvis behöva ett kolupplag i Gällivare och även i Boden för inlandsbanan, eftersom jag förmodar, att bandelen Boden-Långsele inte på åtskilliga år kommer att bli elektrifierad. Förresten behöver man även utefter de elektrifierade bandelarna, i händelse av längre tids avbrott å ledningarna, ha kol i reserv för drift med ånglok. Det är inte samma risker att i krigstid föra fartyg från Spetsbergen till Narvik som från England till Göteborg, utan det är en betydlig skillnad. Det såg man exempel på vid de malmtransporter, som skulle gå till Tyskland under kriget och som först blevo kapade i norra delen av Nordsjön och sedan sänkta av undervattensbåtar i södra delen av Nordsjön. Det kan ju alltid görasgällande, att man kan skicka krigsfartyg upp till polartrakterna. Det är ju inte omöjligt, men såvida vi inte själva bli indragna, tror jag inte de krigförande makterna komma att ha så gott om krigsfartyg, att de skicka dem upp att passa våra kolbåtar mellan Spetsbergen och Narvik. För en neutral nation kan kol förresten inte betraktas som krigskontraband, för så vitt det inte visar sig, att vi smuggla kol till någon av de krigförande. Jag kan inte finna, att den där förvissningen är riktig, att det alltid skall bli bättre och bättre ställt och att man skall kunna få kolen allt billigare. Jag vill gentemot herr Tham säga, att hur mycket engelsmännen än rationalisera sin kolbrytning, kunna de inte göra flötsarna tjockare än de äro, och det är däri skillnaden ligger, att man i Sveagruvan kan komma upp till en produktion, som är sjudubbelt större än genomsnittet vid de engelska kolgruvorna. Jag skall inte fortsätta längre. Jag ber att med åberopande av vad jag anfört få yrka bifall till reservationen.
