Lördagen den 17 mars f. m. Nr 18. 7 Ang. regleringen av arbetsvillkorern för viss sjukhuspcrsonal rn. fm. (Forts.) lision. Jag vet inte något annat än att saken i ett sådant fall skulle få gå till domstol, och så fick domstolen försöka att finna ut några grunder förpersonalens avlöning, utan att det finns några regler efter vilka domstolen skulle döma. Detta är väl knappast något lyckhgt resultat av den här föreslagna reformen. Det finns naturligtvis också ett annat fall, nämligen att personalenstjänsteavtal och kollektivavtalet utgå samtidigt. Det vore väl ändå en bra otrevlig sak om man skulle möjliggöra sådana kriser i sjukhusförvaltningen, somkunde bli en följd av detta. Det vore att införa ett osäkerhetsmoment och bryta med den lugna kontinuiteten i handläggningen av de administrativa ärenden, som gälla personalens förhållande till sjukhusen. Det kan inte vara lyckligt för sjukhusen att det finns en möjlighet att tjänsteavtalen och kollektivavtalet utlöpa på samma gång och att sålunda direktionen och andra skulle kunna ställas inför den situationen, att om inte en uppgörelse kan komma till stånd iå springer hela personalen sin väg och lämnar de sjuka att klara sig bäst de unna. Sådana teoretiska möjligheter bör man undvika. Varför inte i stället göra på. det sätt, som man nu gör, att avlöningsvillkoren för personalen bestämmas genom en offentligrättslig regel, genom ett avlöningsreglemente, precis som förhållandet är med andra kommunernas och statens tjänstemän. Det har ju visat sig att man kan på den offentligrättsliga vägen ändraavlöningsförhållandena efter behov för sjukhuspersonalen likaväl som för andra offentligatjänstemän. Jag kan inte förstå att det här finns något som helst skäl att ställa sig på en annan ståndpunkt än vad man inom statsförvaltningen gör i fråga om tjänstemän i övrigt. Nu är jag övertygad om, att man inte behöver räkna med att alla deolägenheter, som konstruktionen av lagstiftningen skulle kunna medföra, skulleframträda i praktiken. Vi veta ju att det finns kollektivavtal, mer eller mindre lagliga, på en del håll i Sverige, och vi finna att där icke framträtt så skarpa strider, som jag nu uppvisat kunna ligga fördolda i den rättsligakonstruktionen. Men det är väl inte någon mening i att man ändrar lagen så, att själva lagens konstruktion ger anledning till brytningar av det slag, som här antytts. Jag har också en anmärkning ur en allmännare synpunkt att göra mot den föreliggande propositionen. Jag har fullkomligt klart för mig, att det finns ett visst utrymme inom både statens och kommunernas förvaltning förkollektivavtal, och vi veta ju, att en del av statens verk ingått kollektivavtal med vissa av sina arbetargrupper. Därom är ju alls intet ont att säga, ty så fort det är fråga om en verksamhet, som utövas av stat eller kommun och som är av alldeles samma beskaffenhet som den, vilken en enskild arbetsgivare utövar, kan det ju mycket väl tänkas vara lämpligt, att staten eller kommunen för en sådan grupp av arbetare ingår ett kollektivavtal. Men när det gäller för stat och kommun att utöva en verksamhet av offentligrättslig natur, somexempelvis att handha ett så vitalt allmänt intresse som sjukvården, ligger sakenannorlunda till. Det finns väl ingen av oss, som skulle vilja taga borttjänstemannaansvaret för den personal vid sjukhusen, som har de ansvarsfullaste uppgifterna och på vars uppförande människornas liv och hälsa bero. l och med detta har man erkänt, att här föreligga helt andra förhållanden än de som man har att göra med, när det gäller en enskild arbetsgivare och hans arbetare. i Det är denna skillnad, som man, för såvitt jag förstår, har förbisett ipropositionen, men den skillnaden är enligt min tanke av stor och avgörandebetydelse. Av vad jag sagt följer, att om herr statsrådet och chefen försocialdepartementet tager upp problemet om kollektivavtal på det sättet, att herr
