8 Nr 18. Lördagen den 17 mars f. m. Ang. regleringen av arbetsvillkoren för viss sfiukhuspersonal m. m. (Forts.) statsrådet vill göra en allmän utredning om de fall inom den statliga och kommunala förvaltningen, i vilka det finns arbetargrupper med sådansysselsättning, att kollektivavtal kunna vara lämpliga för dem, skulle jag medstörsta nöje se den saken. En sådan utredning är emellertid inte gjord här och det är inte visat, att om man inom den offentliga förvaltningen skall införa kollektivavtal i större utsträckning än vad hittills skett, man skall börja just med dessa personalkategoríer, om vilka det här är fråga. För övrigt vill jag erinra om, att utskottet här i sitt utlåtande framhållit, att även med den nuvarande anordningen har denna personal en ganskatryggad ställning, och utskottet har tillagt, att man kan bereda denna personal, utan att rubba på de nuvarande grunderna, ytterligare möjligheter att bevaka sina intressen genom att man ger den förhandlingsrätt på sätt, som utskottet har angivit i sitt utlåtande, och även undersöker möjligheterna att bereda den en besvärsrätt. Jag är övertygad för min del därom, att om personalen vid ett sjukhus för vederbörande myndigheter framför berättigade önskemål om ändringar i sin avlöning, så komma myndigheterna att tillgodose dessaönskemål lika mycket, om det gäller att få en ändring i ett avlöningsreglemente, som om det gäller att få en ändring i ett kollektivavtal. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan. Herr Forslund: Herr talman! Med sjukvårdens .raska utveckling har man ju i det praktiska förfarandet rörande de anställdas arbetsvillkor och eljest tvungits till att redan nu tillämpa centraliseringsförfarandet i ganska stor utsträckning. De lokala myndigheterna kunna icke och få icke var för sig svara för personalfrågorna i sin helhet. l en del fall har man även gått in för tillämpandet av medinflytande från de anställdas sida genom attarbetsvillkoren fastställts i kollektivt avtal. l en del andra fall har man medgivit begränsat medínflytande medelst förhandlingsordning utan avtalsrätt. Med båda dessa former för perjsonalfrågornas behandling lär det ju förhålla sig så, att de icke stå i överensstämmelse med gällande lag och författningar. Med hänsyn till de tvister, som under dylika förhållanden förevarit rörande landstingens rätt att tillämpa någotdera av de här nämnda förfaríngssätten, synas alla skäl tala för en sådan lagändring, som föreslås i Kungl. Maj :ts proposition nr 66. J ag ber' att redan från början få uttala, att tillämpandet aviettförfaringssätt, som resulterar uti, att löne- och arbetsvillkoren för sjukhuspersonalen regleras genom kollektiva avtal, icke kan innebära några större risker förarbetsfredens brytande än då villkoren icke äro reglerade genom avtal. Jag ber särskilt att till den föregående tala-ren få påpeka just detta, som hanenligt min mening fullständigt förbisett, att i och med detta nuvarandeförhållande har man icke någon som helst större trygghet för att kunna bibehålla arbetsfreden än om man hade kollektivavtal. Enligt min mening är nämligen kollektivavtalet första och största förutsättningen för arbetsfred. På detta område såväl som på andra områden äro de anställda organiserade ifackföreningar och fackförbund. Skillnaden är endast den, att kollektivavtal icke tillämpas helt i samma omfattning. Det tillkommer de intresserade parterna att överenskomma om kollektivavtalens innehåll, och jag måste säga, attsjukhusen utgöra enligt min mening inget fridlyst område för tillämpandet avkollektivavtalsprincipen, vilket även bevisas av de redan befintliga avtalen. På allt större och större områden tillämpas också numera kollektivavtalen. Så.- som ett ytterligare bevis för detta ber jag att få hänvisa till socialstyrelsens utredning rörande kollektivavtalens omfattning, varav framgår, att vidårsskiftet 1932-1933 reglerades löne- och arbetsvillkoren genom kollektivavtal
