14 Nr 18. Lördagen den 17 mars f. in, Ang. regleringen av arbetsvillkoren för viss sjukhuspersorzal m. m. (Forts.) förefalla. Utskottet vill därför tillstyrka, att en utredning i ärendetföretages, men samtidigt framhålla dels vikten av att sjukvårdens krav påanpassning rörande respektive tjänsters fullgörande tillgodoses och tryggas, dels det önskvärda i att det noggrant oniprövas, huruvida icke personalens intressen kunna tillfredsställande tillgodoses på andra vägar än genomingående av kollektivavtal» En sådan utredning har Kungl. Maj :t inte ansett erforderlig utan Kungl. Maj :t har framlagt det förslag som nu föreligger. För min del måste jag säga, att det framför allt är denn-a brist på utredning av centrala delar av den föreliggande frågan, som gör att jag inte kan biträda den framlagdapropositionen, och jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan. Herr Bärg, Anders: Herr talman! N-är den ärade föregående talarenciterade vad Södermanlands läns förvaltningsutskott anfört i frågan, ger det mig bland annat anledning att säga, att vad som där ges uttryck åt nognärmast är känslan av huru behovet av ett medgivande ställer sig för just det landstinget att ingå kollektivavtal. Detta uttalande, liksom så många andra, där skilda viljor skola enas -_ och det är väl inte obekant, att landstingets sjukvårdsavdelnings ordförande gör vad han kan för att det inte skall bli för mycket splittrade meningar - utgör emellertid inte i allo ett uttryck föråtminstone ordförandens egen uppfattning i saken. 'lcke desto mindre vill jag säga som min personliga mening - och jag stöder mig då på en mer äntjuguårig erfarenhet såsom ledare för den avdelning av förvaltningsutskottet som har sjukvården i länet om hand - att jag inte har någon längtan efterkollektivavtal, när personal och ledning komma så väl till rätta med varandra, som de göra i Sörmland. Men lika klart är, att jag anser, att för de fall, där skäl kunna föreligga att eftersträva kollektivavtal, eller där det finns en intensiv önskan att pröva den metoden, denna väg bör hållas öppen. Om inte andra skäl än ovilja mot kollektivavtalet hade förefunnits, så är det möjligt att maningått sådana också inom Sörmlands län i stället för att välja den form av avtal som nu praktiseras. Men jag kan ju få nämna, att det var både ledningens och personalens motvilja mot att falla under den s. k. Ekmanslagen, som gjorde att man på sin tid avstod från att ingå kollektivavtal. lfall denna ovilja nu givit sig, så skulle detta hinder vara undanröjt och det är icke otänkbzïrt att även i vårt län det kommer fram en önskan att 'få ingåkollektivavta . J ag vill med dessa ord ha sagt, att jag inte hyllar kollektivavtalet för dess egen skull utan endast i den mån det kan visa sig fylla en nyttig funktion i samhället. Förvaltningsutskottets uttalande torde ge ett ungefärligt uttryck härför. Nu ha vi lagstiftare med större eller mindre rätt beskyllts för att krångla till saken mer än behövligt är, och då jag läste dettautskottsbetänkande gnuggade jag mina grå tinningar och frågade mig vad utskottet menade med de ting, som herr statsrådet påpekade. Då frågan restes vad utskottets uttryck innebar, åhörde _jag med spänd uppmärksamhet utskottsordförandens klarläggande i _förhoppnin_g att kunna begripa något, men jag måste säga, att jag är nästan lika fåkunnig nu som förut. Det är ganska underligt, och man blir nästan rädd för sin okunnighet, när man i mer än två decennier suttit och sysslat med dessa ting utan att ha en aning om de faror, som påstås hasvävat över oss och som ha gjort avtal på vårt sätt utan att varsna entillstymmelse till dessa faror! Man har tydligen genom försynens makt förskonats fran gruvlighcter, som svävat över ens huvud, och det får man vara glad för. Mig förefaller det, uppriktigt sagt, som oni dessa olägenheter och dessa faror.
