Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/539

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Lördagen den 17 mars f. m. Nr 18. 15 Ang. regleringen av arbetsvillkoren för 'viss sjukhuspersonal rn. m. (Forts.) som herr Sandström också, under åberopande av auktoritativa uttalanden,betecknade som så stora, i det praktiska livet äro ganska minimala. Jag vet inte från vilket håll de skulle kunna resa sig. Där krångel skapas avmänniskorna, med eller utan skäl, där finnas dessa faror, antingen man harkollektivavtal eller ej. Det har gått utmärkt inom vårt län att ordna saken så, att vi -- naturligtvis efter föregående samråd med vederbörande direktion och vederbörande läkare _ upprättat överenskommelser att gälla mellanpersonalen och förvaltningen, överenskommelser som inte ha kunnat ges ettkollektivavtals form, men vars riktlinjer samtliga direktioner uttalat sig för att följa. Ett avtal träffat på sådan basis anser jag för min del moraliskt likabindande, som om det varit ett kollektivavtal. Personalen har förklarat sig till freds med den ordningen och har, såvitt vi erfarit, hittills hållit fast vid vad den lovat. Detta synes närmast bevisa, att ett kollektivavtal inte alltid ärbehövligt, och det förutsätter ju inte denna proposition heller utan endast att det skall vara möjligt att ingå kollektivavtal i de fall, då ett landsting eller dess personal önskar ett sådant. Vid de överenskommelser, som vi ha gjort med personalen, ha vi muntligt och skriftligt förutsatt, att överenskommelsensförsäkran om, att en viss arbetstid icke skall överskridas, inte får göra intrång på den skyldighet sjukvårdspersonalen har att stå till förfogande i de fall, då nöden så kräver. Jag föreställer mig, att alla vettiga kollektivavtal också måste ge ett sådant svängrmn, och jag har aldrig någonsin hört krav resas från personalens sida, att den skulle befrias från en sådan skyldighet. Om man vill ta hänsyn till de säregna förhållanden, som råda på detta område, kan jag inte föreställa mig, att ett kollektivavtal kan på minsta sätt begränsa möjligheterna för vederbörande direktioner och läkare att ordna sjukvården på ett lika ändamålsenli.gt sätt som nu är fallet. Vad slutligen den saken beträffar, att man genom detta lagförslag, om det antages, också löser frågan om förhållandet mellan direktioner ochförvaltningsutskott, så ger jag herr Sam Larsson rätt i, att det är en 'rätt ömtålig punkt. Det är ett känt förhållande, att sjukhusdirektionerna och inte minst läkarna på resp. sjukvårdsinrättningar gärna vilja föra befälet efter sitthuvud, inte bara när det gäller själva sjukvården, som naturligtvis står dem fritt, utan även i ekonomiska ting, och det är förnämligast beträffande desenare, som en dragkamp här och där pågår. Jag kan inte hjälpa, att jag måste säga som min erfarenhet, att där det finns en duglig och förnuftig ledning i ett landstingsområde - i form av ett förvaltníngsutskott eller enlandstingsdirektör eller annan ledare -_ där har man konstaterat, att centraliseringen har uteslutande varit av godo. Genom att hithörande förhållanden hakunnat ordnas mera enhetligt och gemensamt för hela området har man kunnat vinna ekonomiska fördelar, förutom den fördel, som i och för sig ligger i att det blir likformighet mellan olika anstalter inom området. lnnan mantillgrep denna ordning inträffade det ofta, att om det lämnades vissa friheter på en anstalt, så begagnade andra anstalter detta förhållande till attframställa samma krav _ och detta gällde inte bara ledningen utan ävenpersonalen - med ty åtföljande kält om, att varför ska de ha det så, då inte vi ha det så och varför kan inte vi få det likadant? Och så vidare. Att sådantkommer bort blir en vinst av centraliseringen, och det är enbart av godo. Jag skulle till slut ännu en gång vilja betyga, herr talman, att denna lag, om den antages, fyller en up gift där den har en uppgift att fylla, och där den inte har en uppgift att fjilla, är det ingenting som tvingar en att ta den i anspråk. Jag vet inte varför man skall förmena de landsting och depersonalgrupper, som ivrigt önska det - en önskan, vars frukter de kanskesedermera bli besvikna på - att bcgagna en avtalsform, som praktiseras på så