Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/540

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


16 Nr 18. Lördagen den 17 mars f. m. Ang. regleringen av arbetsfuíllkoren för 'qiss sjukhuspersonal m. m. (Forts.) många, andra områden mom vårt samhällsliv och som utan tvivel gjort en god gärning. _ _ Jag ber, herr talman, att med dessa ord få ge min anslutning tillreservationen. Herr statsrådet Undén: Herr talman! Jag lyssnade med mycket stort intresse till den utläggning av utskottsförslaget, som den ärade ordföranden gjorde i början av debatten. Jag hade, redan då jag läste utlåtandet, den misstanken, att det fanns andra skäl för utskottets ståndpunkt än de som voro upptagna i motiveringen, eftersom dessa föreföllo vara väl svaga förutskottets konklusion, och nu fingo vi också del av ett par andra skäl. Ett sådant angavs på det sättet, att enligt herr 'Westmans uppfattning man skullebefinna sig i ett ytterligt vanskligt läge, när ett kollektivavtal upphörde utan att ett nytt kollektivavtal hade träffats, som kunde omedelbart avlösa det förra. Herr Westman tycktes anse, att man då skulle befinna sig i något slags rättsligt tomrum, och i den fasa för tomrummet, som han i detta fall hyste, ville han finna ett särskilt skäl för avslag på lagförslaget. Nubehöver man emellertid ingalunda vara orolig för hur lönerna skola bestämmas, sedan ett kollektivavtal upphört. Antingen fortlöpa de individuella avtalen, tills de i vederbörlig ordning efter uppsägning utgå, alltså med sammainnehåll som kollektivavtalet, eller också träffas nya avtal i den mån deindividuella avtalen successivt upphöra, alldeles som om intet kollektivavtal hade funnits. Den omständigheten att kollektivavtal funnits under en viss period och inte efterträtts av något nytt medför inga som helst rättsligakomplikationer. Utskottets ordförande hade också ett annat skäl av liknande art mot detta lagförslag eller rättare sagt mot kollektivavtal vid sjukvårdsinrättningar. Han yttrade, att det kunde ju hända att man ordnat arbetsförhållandena så genom kollektivavtalet, att samtliga de individuella tjänsteavtalen utlöpte på samma dag som kollektivavtalet, vadan man alltså skulle befinna sig i enfruktansvärd situation. Men det vore väl ett ganska besynnerligt landsting, somträffade avtal och arrangerade det så, att samtliga de individuella avtalenupphörde på en och samma dag, varigenom sjukhusdirektionerna kanske skulle bli urståndsatta att få vederbörlig personal. Jag kan inte tänka mig, att något landsting skulle falla på den idén att ordna anställningsförhållandena på det sättet. Men förresten, om nu verkligen den faran skulle föreligga, så finns den ju lika mycket för närvarande. En direktion kan mycket välavfatta de individuella anställningskontrakten så att de utlöpa på en och samma dag och landstinget alltså riskerar att stå utan personal. Överhuvud taget är det ju så, att tillkomsten av ett kollektivavtal inte kan betyda någon ökad fara för arbetsfreden. Det har redan visat sig, att de landsting, som hittills ingått mera fullständiga kollektivavtal, ha låtit sig angeläget vara »att vid sidan av kollektivavtalen göra särskildaförhandlingsordningar, som löpa på helt andra tider än kollektivavtalen. Dessutom finns ju den garantin, att de individuella anställningskontrakten löpa på olikatider, och så länge dessa anställningskontrakt gälla äro ju befattningshavarna underkastade straffrättsligt tjänstemannaansvar. Härvid ber jag emellertid att få tillägga en reflexion rörande personalens egenskap av befattningshavare. Det förefaller mig, som om det bedrives en smula missbruk med begreppet befattningshavare. Det är riktigt attifrågavarande personalkategorier i en del fall blivit betraktade som tjänstemän i straffrättsligt hänseende, men detta förefaller mig icke på något sätt kunna betyda, att det skulle föreligga något hinder att ingå kollektivavtal med dem.