Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/542

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


18 Nr 18. Lördagen den 17 mars f. m Ang. regleringen av arbetsvíllkoren för 'viss sjukhuspersonal rn. m. (Forts.) önskvärd. Vad han skulle vilja ytterligare ha utrett, skulle väl vara frågan, huruvida alla äro eniga om den saken, eller om det finns även några andra uppfattningar. Men det förefaller mig vara ett för litet skäl i detta läge, särskilt som de olika korporationerna i ganska stor utsträckning redan uttalat sin sakliga uppfattning angående detta spörsmål. Då det gäller utredningskravet, ber jag ytterligare få tillägga, att det är klart, att det finns vanskliga frågor, då det gäller att avfatta kollektivavtal, om nu spörsmålet om kollektivavtal föreligger, liksom det kan vara vanskligt att avfatta reglementen på lämpligt sätt för samtliga sjukvårdsanstalter inom ett visst område. Man kan utgå från såsom givet, att vederbörandeförvaltningsutskott skulle adjungera med sig ombud för de olikasjukvårdsanstalterna, innan det definitivt bestämmer sig för en viss ståndpunkt i fråga om arbetsvillkoren. Så har ju brukat ske inom de landsting, som hakollektivavtal för närvarande. Men man kan inte ställa det kravet på en utredning av denna lagfråga, att statsmakterna skulle tillhandagå landstingen med något slags formulär för kollektivavtalen. Den saken få väl de landsting, som äro intresserade av frågan, utreda på egen hand och bestämma, i vilkenutsräckning de önska eller icke önsk-a en enhetlig reglering av arbetsvillkoren. Det förefaller mig vara en alldeles onödig sak att man uppehåller _en eljest nyttig lagstiftning med sådant. Överhuvud går ju denna föreslagna lag ut på att undanröja de lagliga hinder, som för närvarande finnas för de landsting, vilka önska begagna sig av denna möjlighet, vilka alltså önska antingen genom kollektivavtal eller genom ensidiga reglementen ordnaanställningsförhållandena för personalen i fråga. Det är ju, såsom ofta betonats under debatten, icke fråga om att ålägga landstingen såsom en skyldighet att inrätta sig på det föreslagna sättet. Herr Westman: Herr talman! Herr statsrådets anförande föreföll mig utgöra ett slående bevis för riktigheten av den sats, som drivits frånutskottsmajoritetens sida, nämligen att det inte föreligger någon tillfredsställandeutredning i den kungl. propositionen om verkningarna av det förslag, som där är framlagt. Herr statsrådet delgav oss nu muntligen sin uppfattning om den situation, som skulle inträda för den händelse ett för personalen vid ettsjukhus ingånget kollektivavtal utgår utan att ersättas av något nytt. Denna invecklade fråga finns inte på något sätt utredd i propositionen. Det hade naturligtvis varit synnerligen värdefullt, om man hade fått ingåendeupplysningar om huru situationen kan komma att bli i alla tänkbara fall, då tiden för ett kollektivavtal utgår utan att detta ersättes av något nytt. Vad jag framhöll, då jag berörde frågan i mitt första anförande, var, att det måste anses vara en stor skillnad mellan det förhållande, som råder vid sjukhus, i de fall då man har ett avlöningsreglemente, som gäller tillsvidare och den situation, som föreligger i de fall, då man har ett kollektivavtal, som ärunderkastat uppsägning. Det är dock en stor skillnad i förhållandena förpersonalen, om man har ordnat på ena eller andra sättet, och det är ju givet, attutvecklingen av avlöningsförhållandena vid sjukhusen och deras jämkning efter nya tider och ändrade omständigheter kan förlöpa på ett mindre katastrofalt och mindre krisartat sätt, om man har den förra metoden än om man har den senare. Herr statsrådet yttrade sig om frågan, i vad mån propositionen är avbetydelse med hänsyn till problemet, huruvida det är lämpligt att centralisera eller decentralisera sjukhusförvaltningen. Vad herr statsrådet därom yttrade,innehöll också synpunkter, som inte kommit fram i propositionen. Men för övrigt, såvitt jag rätt förstod herr statsrådet, hade herr statsrådet icke gjort klart