26 Nr 3. Onsdagen den 17 januari f. m. Statsverkspropositionen. (Forts.) _ _ _ gar över hur vår nationalinkomst har minskats, hur vi befinna oss 1 ettnödläge o. s. v. Det är frestande att sluta sig till deras skara och därigenom på vissa håll få göra intrycket av, att man är mera klok och mera förtänksam än andra. Regeringen gör inte anspråk på den äran. Regeringen gör däremotanspråk på en annan ära, den att i en svår tid vilja hålla uppe folkets förtroende till sig självt, genom att hänvisa till att vi ha naturliga tillgångar, kapital,arbetskraft, och att det är beroende på oss själva, hur vi använda dem. Jag tror, att på det sättet gagnar regeringen bäst det svenska samhället. Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdetsfortsättande kl. 8 e. m. Herr andre vice talmannen: Herr talman! Årets trontal präglades av den alltfort pågående ekonomiska världskrisen. De förslag, som däribebådades, avse ju till stor del att bringa hjälp till de av krisen hårdast betryckta, till vissa näringar och -deras utövare, men framför allt till de av arbetslösheten oförskyllt lidande. Den, som åhörde redogörelsen i trontalet, kunde inteheller undgå att iakttaga den centrala plats, som jordbruksfrågorna fått idensamma. lngen regering, vilken färg den än hade haft, skulle heller under dessa tider ha kunnat helt underlåta att framlägga avsevärt långt gåendeförslag till de arbetslösas hjälp, men även till näringarnas stöd, enkannerligen till jordbruksnäringens. Jag tillåter mig, när jag nu erinrat om vad som nämndes i trontalet rörande jordbruket, att något ytterligare beröra dess läge och dess förhållanden, i all synnerhet, som de föregående talarna i huvudsak uppehållit sig vid denföreliggande statsbudgetens allmänna principer. Som vi alla känna till, är jujordbruksnäringen nu till stor del beroende av statliga åtgärder. Exporten utav överskottet av våra viktigaste animaliska jordbruksprodukter hindras genom restriktioner, kontingenteringar och importförbud av skilda slag. Snart sagt varje land söker reservera sin egen marknad för egen produktion. Detta har gjort, att även' vi i vårt land måst vidtaga åtgärder för att bringa jämvikt i jordbrukets läge och stöd för avsättning av dess produkter. Jag tillåter mig i det avseendet påpeka de åtgärder, som redan för ett par år sedan vidtagits för brödsädesreglering, för något år tillbaka för mjölk- och smörprisreglering. Men ännu fordras det åtskilligt för att jordbruket utan att taga skada skall kunna genomgå krisen. Det beror på hur långt regering och riksdag vilja sträcka sig om de nu bebådade förslagen skola visa-sig tillräckliga. Se vi på kommerskollegii senaste prisindex, så skola vi finna, att partihandelspriset för kött här i landet i november månad var nere i ett indextal av 61 jämfört med talet 100 år 1913; och beträffande fläsk är förhållandet liknande. Det är sålunda en avsevärd försämring, som ägt rum, ja så avsevärd, att priset å dessa varor nu endast uppgår till något mera än 60 procent av det pris dessa produkter hade året före världskriget. Nu har ju inom området för denna produktion ej vidtagits stödåtgärder av den beskaffenhet, att de haft någon allmänt prisförbättrande verkan. Denna begränsas, kan man säga, till brödsäd, mjölk och mejeriprodukter. Men även brödsåden har, trots dereglenngsåtgärder, som vidtagits, under hösten stått i ett indexläge, som ungefär motsvarar de priser, som voro gällande år 1913. De rika utbuden ha hållit pr1sen_nere. Men var skulle vi nu ha stått utan de åtgärder, som vidtagits? Sannolikt skulle det ha blivit kaos- på marknaden för dessa varor och missmod och förtvivlan i många hem. Man skulle ha sett det omöjligt att kunna reda sig. l fråga om mjölkregleringen ha de åtgärder som vidtagits haft goda och gagneliga verkningar snart sagt för varje jordbrukare i vårt avlånga land.
