Lördagen den 17 mars e. m. Nr 18. 77 Om ändringar i lagstiftningen rörande maltdrycker. (Forts.) de länder, att bägge dessa syften kunna uppnås. Jag skall be att få anföra ett mycket påtagligt exempel från England i detta avseende.. Där har man höjt ölskatten successivt; den var endast cza 4.6 öre per liter vid världskrigets utbrott, men den har undan för undan höjts så att den varit uppe i mellan 60 och 70 öre, (om man räknar om de engelska måtten och skattesatserna till svenska mått och mynt). Visserligen har skatten på senaste tiden sänktsnågot, men den är dock för närvarande omkring 52 öre per liter. l Sverige ha vi ju en annan skatteberäkning _ efter maltmängd _ men skatten tordekunna beräknas till omkring 21 öre eller någonting sådant per liter, alltsåomkring 7 öre per flaska (1/3 liter). Det är sålunda tydligt, att beskattningen i England är ofantligt mycket större än i Sverige. Och vad har den engelska ölbeskattningen haft föreffekt? Jo, den har haft till följd, att medan konsumtionen i England år 1913 beräknades till omkring 124 liter per år och invånare, har den sjunkit så att den för närvarande är omkring 70 liter per invånare. Det är sålunda enväldig sänkning i konsumtionen, som ägt rum. Men vad har den starkahöjningen av skatten haft för verkan i ekonomiskt avseende? Jo, år 1913inbragte ölbeskattningen i England cirka 13 miljoner pund, år 1920 däremot 71 miljoner och år 1926 82 miljoner pund. Det visar sig alltså, attstatsinkomsterna stigit högst avsevärt på grund av den starka höjningen ibeskattningen. Konsumtionen har sjunkit i hög grad, men inkomsterna ha samtidigt starkt stigit. Detta är i sådana tider, i vilka vi leva, någonting att tänka på för oss i stället för att på äventyrliga vägar _ en fantastiskt högupplåning och en konfiskation av egendom i förut otänkbara mått, vägar, som äro högst betänkliga ur olika synpunkter _ pressa fram kontanter attomedelbart förbruka för det allmännas räkning. Det är för övrigt icke endast de onödiga och skadliga drycker, vi nu tala om, som kunna och böra starkare beskattas. Man kan också tänka på andra allmänt använda lyxvaror. Mot en sådan beskattning av onyttig och skadlig konsumtion kan man ej göra någon socialt motiverad invändning, ty ingen är tvungen att erlägga denna skatt, vem som helst kan avstå från denna onödiga konsumtion. Vidare har här talats om kvittensförfarandet. Man har gjort ett stort nummer av detta och sagt, att nu gällande bestämmelse föranleder betänkliga följder. Det har till och med utskottsmajoriteten gjort en liten antydan om. Men detta tal förefaller dock vara högst överdrivet. När bestämmelsen om detta förfarande genomfördes år 1928, påvisade den dåvarandefinansministern, statsrådet Lyberg, ganska övertygande, gentemot liknandeinvändningar, som då gjordes, att de voro fullkomligt överdrivna och obefogade. Det erbjuder _ påvisade han _ inga svårigheter att avlämna varan för denhändelse ingen skulle vara hemma, där varan skall avlämnas. Han redogjorde närmare för hur kvitteringen i sådant fall borde gå till. Om någonölutkörare skriver falska namn, får han stå sitt kast, det finns fullt lagliga sätt att utan svårighet få kvitteringen uppskjuten. Utskottet erinrar för övrigt,mycket riktigt, att det icke kan sägas föreligga tillräckliga skäl att bryta ut denna fråga till omedelbart avgörande, och detta desto mindre som den av utskottet förordade utredningen kan väntas bliva slutförd inom en näraliggande framtid. Utskottet ställer t. o. m. i utsikt att utredningen skall föreligga till nästa riksdag; det finns ju då ingen anledning att forcera fram ett beslut ifrågan nu. Här har mycket talats om starkportern. Jag behöver icke upprepa vad som sagts förut angående det betänkliga i att bryta ett system, som på goda skäl infördes 1923 och vars goda verkningar man sedan dess fått pröva, nämligen
