Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/61

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Onsdagen den 17 januari f. m. Nr 3. 29 Statsverlcspropositionen. (Forts.) anslag, som föreslås i statsverkspropositionen. Men detta skulle givetvis gå ut över såväl enskilda personer som över allmänna institutioner och av staten understödd verksamhet. Nu är det inte gott att minska anslagen till sådana ändamål där staten genom tidigare åtaganden bundit sig till vissaförpliktelser, t. ex. pensionsförsäkringen å socialdepartementets huvudtitel, eller utgifter för fattigvård och sjukvård eller liknande. Man kan inte ens under en konjunktur som den nuvarande sänka de små folkpensionerna, som nog de flesta här i riksdagen anse böra ökas, eller minska bidraget till sjukvården. Detsamma är förhållandet på en del andra huvudtitlar. Därför är det även under tider som dessa ganska svårt att få ned utgifterna. Skulle något göras här, så måste man naturligtvis gå till tjänstemännens löner. Sådana kunna förhållandena bli, att det blir nödvändigt att sänka dessa. Men det kan ifrågasättas, om man nu bör beträda den vägen, sedan vi ha upphävt guldmyntfoten och fått ett rörligt penningvärde. Det finnes ju även andra vägar att få jämvikt mellan penningvärde och varuprisvärde. Visserligen bör det vara riksbanken angeläget att se till, att vår valuta är stabil och att inte dess värde alltför mycket utsättes för förskjutningar nedåt eller uppåt, men å andra sidan är det ju givet, att skola priserna pånäringslivets produkter förbliva vid det nuvarande läget, alltså helt obetydligt över det indextal, som gällde under åren före världskriget, så blir det -nödvändigt att se till, att även utgifterna komma att anpassas efter ungefär sammavårde. Då komma vi alltså att mera stabilt få ett förändrat penningvärde här i landet och då torde det bliva en nödvändighet att se till i vad mån ävenlönerna måste justeras. En annan sak är, huruvida man bör förorda ettgenomlidande av den kris, som dock måste bli en följd av ett sådant förändrat penningvärde. Det må stå var och en fritt att överväga. Åren 1921 och 1922 genomgingo vi en sådan kris med en uppskrivning av kronans värde från den lägre nivå, till vilken det nedgått under de senare krigsåren. Men detta skedde ju ganska fort, ehuruväl operationen blev kännbar nog för många. Jag tror inte, att det ur några synpunkter skulle vara önskvärt att nu gå den vägen. Då måste vi i stället söka gå andra vägar och försöka minska den stora skillnad som förekommer 'mellan utgifterna, i första hand avlöningarna,såväl de statliga som de privata, och priserna på de framställda varorna. Där får man försöka åstadkomma jämvikt. Man får därvid inte draga sig för att sänka priserna, där de äro oskäligt uppskruvade. Jag kommer härvid åter att tänka på de facksammanslutningar, där man på konstlad vägkommit upp till ett prisläge, som i hög grad bidragit till att förlänga krisen och som stått hindrande i vägen för oss, när det gällt att komma åter tillnormala förhållanden. Den gynnsamma handelsbalans, som vi numera ha, lägger för sin del inga hinder i vägen, utan vi kunna säga, att vi snarare ha de hinder. som finnas inom vårt eget land. På samma gång som vi nu försöka att mildrasvårigheterna för de svårast hemsökta, måste vi även arbeta för att åte'rgå till ett mera normalt läge. Att det ännu helt kan gå för sig, torde inte vara någon som vill påstå och till dess måste staten lämna sin medverkan på mångaområden, som under andra förhållanden bruka vara lämnade åt det enskilda,särskilt måste jordbruket, som dock fortfarande är vår modernäring, räkna med statsmakternas benägna åtanke. Jag har inte i detta sammanhang anledning, herr talman, att i detalj ingå på det här framlagda budgetförslaget eller statsverkspropositionens olikadelar. Det må ankomma på vederbörande utskott att senare, vid prövningen och handläggningen av de olika ärendena, se till, vad som i berörda hänseende kan