Lördagen den 17 mars e. m. Nr 18, 93 Ang. ändring z' förordningen om utjämningsskatt. (Forts.) förefaller, naturliga väg att tala om vilket grundbeloppet skall vara och inte gå utöver detta grundbelopp, är det nödvändigt att begagna denna form, och om bcäet skall kunna ske i tid före taxermgarna, måste beslutet fattas relativt sna t. När den siste talaren säger, att redan i sjunde huvudtiteln nämnes, att den senaste utvecklingen av kommunernas skattebörda har sprängt ramen för den hittillsvarande utjämningsskatten, så är det ju inte rimligt att tolka detta på det sättet, att eftersom den hittills utgående utjämningsskatten -- alltså en direkt skatt på inkomst och förmögenhet _ har visat sig vara otillräcklig, så skola vi helt enkelt inte längre använda den formen utan söka andra former för att täcka behovet. Det förefaller mig, som om, när statsmakterna en gång ansett det rimligt, att den lättnad i kommunernas skattebörda, som skall beredas av staten, beredes genom att man tar direkta statsskattemedel ianspråk, den naturliga utvägen är att säga, att åtminstone en del av den ökning, som behöves, kommer att utkrävas denna väg. Regeringen har inte gjortnågot annat än att säga: när vi måste öka ut anslaget till skatteutjämning på detta högst väsentliga sätt, är det självklart, att åtminstone någon del av denna ökning skall tagas på samma sätt som den gamla utjämningsskatten. Att då komma och säga: »Vi kunna ju i stället höja kaffetullen för att lätta kommunernas skattebörda», _ eller: »Vi kunna gå till tobaksrnonopolet för att få pengar att lätta kommunernas skattebörda», det förefaller miguppriktigt sagt vara både en oriktig och, i det sista fallet, en ganska lättsinnig skattepolitik. Om man kan rikta någon anmärkningmot den nu framlagdaskattebudgeten, är det naturligtvis den, att där finns en för stor mängd av tillfälligainkomster eller tillfälliga besparingar. Det är känt, att på inkomstsidan ingå inte mindre än 12 miljoner kronor av rent tillfälliga inkomstmedel för riks- gäldskontoret. Vi ha en annan inkomst, som åtminstone i sin nuvarandeomfattning är tillfällig, nämligen ifrån postsparbanken. Det göres påutgiftssidan en besparing på 6 miljoner kronor, som också måste anses endast kunna göras ett år. Vi ha sålunda _ låt mig säga _ över 20 miljoner kronor av tillfälliga inkomster eller tillfälliga besparingar. Då år det inte förenligt med en försiktig finanspolitik att säga, att vi skola ta 5 miljonerytterligare av tobaksmonopolet, därför att vi ha upptäckt, att så mycketeventuellt kan tas ut av dess överskottsmedel till att finansiera den framlagda budgeten med. Det kommer ännu ett år, och det kan vara mycket önskvärt, icke bara för en finansminister utan även för riksdagen och dessbevillningsutskott, att också då ha tillgång till sådana tillfälliga inkomster. J ag tror sålunda, att från alla dessa synpunkter finns det inte någonanledning att gå någon annan väg än den regeringen föreslagit. Eftersom ingen i denna debatt har riktat sig mot att så stora utgiftsanslag beräknats för bidrag till kommunerna, eftersom ingen har motiverat sitt avslagsyrkande på denna proposition med att man anser, att kommunerna kunna nöja sig med mindre, skall jag inte upptaga tiden med att ge enskildring av det utomordentligt mörka läge, som man ur siffrorna kan utläsarörande kommunernas finanser, vilket gör, att det icke är tänkbart, även om tiderna skulle bli bättre, att man under det närmaste eller, låt oss säga, de två närmaste åren kan komma ifrån högst betydande tillskott tillutjämningsskatten, sådan den tidigare har utgått. Det förefaller, som om det då v_ore det enda naturliga att nu bereda sig på detta genom att 1 år på den vanliga utjämningsskattevägen besluta de tillägg till fonden, som här äroföreslagna. Det är nämligen så - vilket kanske inte hela kammaren har fullt klart för sig, därför att det är en av de mest invecklade procedurerna i vårtskatte
