96 Nr 18. Lördagen den 17 mars e. m. Om ändrade bestämmelser ang. rätt till 'nöol'z;ärn. (Forts.) på åberopade grunder hemställt, att riksdagen måtte i anledning avförevarande motion hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning dels angående sådanutvidgning av nödvärnsrätten, att därunder fölle jämväl angrepp i form avärekränkning annorledes än genom kroppslig beröring, dels angående nedsättning av straffminimum i 14 kap. 5 § strafflagen. Herr Lal'Soil, Edward: Herr talman! Jämte fyra andra ledamöter avutskottet har jag till detta betänkande fogat en reservation och ber i anledning därav att få säga några ord. Jag ber då först att få säga, att då vi här begära en utredning, avse vi inte en isolerad utredning rörande huvudgrunderna i gällande bestämmelser om rätt till nödvärn, utan det är endast i ett par avseenden vi yrka på en utredning. Ett av dessa gäller nödvärnsregeln, såvitt angår ärekränkning. Såsom imotionen anföres, lär rättspraxis inte medge nödvärnsrätt i annan form avärekränkning än s. k. realinjurier, d. v. s. kroppslig beröring. Det är förlekmännen något nytt, att en kroppslig beröring skulle innebära ärekränkning, och jag är alldeles viss om att en sådan sats strider mot det allmännarättsmedvetandet, men jag förstår givetvis, att det ur juridisk synpunkt inte är något nytt utan att det under den långa tid, som denna lag varit i kraft _ 40 å 50 år, om jag inte tar fel --, blivit rättspraxis att döma efter dessa regler. Men nog är det väl ändå egendomligt, att det skall kunna kallas ärekränkning eller inbegripas i ärekränkning, om man vidrör en persons kropp. Det kan jag för min del inte fatta annat än som en alldeles föråldrad uppfattning. l allmänhet är det väl så, att ett angrepp föregås av misshandel,missfirmelse eller ärekränkning. Nu säga nödvärnsreglerna, att man inte får bruka större våld, än nöden kräver. Endast då vederbörande varit i trängande fara eller svårligen kunnat sig besinna, föreligga förmildrande omständigheter i fråga om nödvärn. J a, i det mer eller mindre upprörda tillstånd, som en människa alltid befinner sig, då hon blir hotad eller anfallen, är det givetvis alldeles omöjligt för henne att kunna avgöra, om trängande fara har inträtt. Det är ju alldeles klart, att ingen människa under sådana förhållanden kan tänka kallt. Det går naturligtvis att göra det i en rättssal, men när man blir ställd inför hotet, är det fullkomligt omöjligt att vara kall och oberörd, utan man blir exalterad och har svårt att tänka kallt. Det är ju alldeles givet, att om ett överfall skall avvärjas, måste detavvärjas i tid, ty i annat fall kan det mycket lätt bli för sent.. Det fordras ju bara ett enda slag för att man så att säga skal.l vara satt ur funktion och ur stånd att försvara sig. Nu är det givetvis så, att det finns olika naturer. Den ena människan kommer och svär och domderar och kanske inte är så farlig, men man kan ju aldrig veta. En annan person kommer smygande och kanske inte säger så mycket, men han är färdig att genast slå till. Hur skall enperson, som är uppskrämd, just kunna bedöma var gränsen går, då han får bruka nödvärn, eller när han skall stå så gott som försvarslös? Detta är engammal lagbestämmelse, som enligt vårt förmenande bör ändras ochtillrättaläggas, och utskottet säger ju också, att lagen inte står i överensstämmelse med moderna principer, men icke förty kommer utskottet till den uppfattningen, att man nu inte bör göra något utan att det hela är bra som det är. Den andra punkten, där vi begära ändring, gäller 14 kap. 5 § strafflagen. Det är ju så, att den svenska strafflagens allmänna regel är, att straffet blir beroende av effekten, även om denna framkallats genom renolyckshändelse. På lekmannahåll har man svårt att förlika sig med sådanarättsbegrepp, men jag förstår, att juristerna se på saken på annat sätt. Låt mig t. ex. ta det fallet här i Stockholm, då en person, som blev antastad och
