Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/621

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Lördagen den 17 mars e. m. Nr 18, 97 _ Om ändrade bestämmelser ang. rätt till nödvärn. (Forts.) där-vid försvarade sig och sitt sällskap, fick två års straffarbete, vilket är minimum vid en sådan olyckshändelse, som här förelåg. Den, som slog till honom, hade inget vapen; han slog honom bara med handen. Detta hade givetvis inte 1 och för sig kunnat åstadkomma vidare skada; den antastade stötte honom bara ifrån sig eller från den flicka, som den andre angrep, men genom att denne föll på huvudet i den hårda stengatan följde döden på detta. D_en, som utdelat slaget, blev genast häktad och dömd till två års straffarbete, vilket väl ändå måste anses alldeles orimligt. ,«'Här läsa vi allt som oftast, att en bilist kör ihjäl en människa och blir dömd till en månads fängelse. Man måste väl ändå säga, att såväl i det ena fallet som i det andra är effekten något så när densamma _ både vidkollisionen med bilen och vid det utdelade slaget, som fällde mannen i gatan - men straffen skilja sig ofantligt mycket. Det är därför allmänheten reagerat mot den stora orättvisan i att mannen, som inte avsåg att skada i egentlig mening, men likväl genom olyckshändelse blev skuld till att den andra dog, fick så hårt straff, och det är bl. a. detta, som föranlett oss reservanter att yrka, att man här borde söka få till stånd en utredning för att vinna rättelse på detta område. Vi förstå lika väl som utskottsmajoriteten, att denna är en mycket svår fråga, men inte får man väl ändå därför avstå från en utredning, då man i alla fall vet, att lagen, som är så orimlig och orättvis, tillkom på en tid, då det rådde helt andra förhållanden än nu. Alldeles säkert skulle inte enutredning i detta fall komma att uppmuntra några våldshandlingar, men det bleve givetvis en mera rättvis fördelning 'mellan brott och straff. Man måste ju göra skillnad på, om en person angriper i syfte att verkligen skada enmänniska och om han själv blir angripen och stöter angriparen ifrån sig. Det är, som sagt, en helt annan tid vi nu leva i, och vi anse därför, att en utredning på detta område vore nyttig och nödvändig. ' Nu säges visserligen från juristhåll, att man kan söka nåd, och det gjorde ju också den personen, som jag nyss talade om. Men kan det verkligen vara värdigt Sverige att ha en-lagstiftning, som innebär, att man måste begära nåd för nlatt få rättvisa? Man måste säga, att det är en alldeles föråldradståndpu t. Tiden är långt framskriden, och jag skall inte uppta den längre. Jag vill därför kort och gott yrka bifall till den av oss avgivna reservationen. Under detta anförande hade herr förste vice talmannen uppstått ochavlägsnat sig, varvid ledningen av kammarens förhandlingar övertagits av herr andre vice talmannen. Herr Bissmark: Herr talman! Då lagutskottets ärade ordförande till följd av förkylning är förhindrad att yttra sig å utskottets vägnar, skall jag be att med några ord få besvara herr Larsons errnringar. Å Jag får säga, att jag förstod inte riktigt herr Larsons anförande, därför att det gick alldeles utöver ramen för reservationen i vrssa avseenden.Reservationen, till vilken han yrkade bifall, avser i fråga om nödvärnsrätten ändring endast på en enda punkt, alltså den, som gäller nödvärn motärekränkning. Jag skall därför inte heller ta upp hans yttrande i vad det avser kritik av den bestående nödvärnsrätten i övrigt. J ag vill bara säga, att då han påstår, att denna är föråldrad och att utskottet har medgivit detta, har utskottet tvärtom sagt ifrån ganska bestämt, att den i det hela taget mycket väl fyller de krav, som kunna ställas på en nödvärnsrätt, och det är attmärka, att vår strafflagskommission i stort sett anslutit sig till nu gällandebeFörsta kammaren: protokoll 1934. Nr 18, 7