98 Nr 18. Lördagen den 17 mars e. m. Om ändrade bestämmelser ang. rätt till nödväm. (Forts.) stämmelser. Strafflagskommissionen har emellertid gjort en avvikelse. Den har givit den omfattningen åt nödvärnsrätten, att den omfattar ävennödvärnsrätt vid ärekränkning, och det är denna tanke, som reservanterna tagit upp. Jag får nu säga, att vi inom utskottet ganska allmänt reagerat mot att införa en dylik nödvärnsrätt, även om man som reservanterna gör gällande, att denna nödvärnsrätt endast skall få utövas för att förhindra en fortsatt ärekränkning, eller hur det är de uttrycka sig. När det gäller att förekomma ärekränkning, är det väl påtagligt, att detta skulle innebära en utvidgning av nödvärnsrätten, som skulle kunna leda till mycket tråkiga konsekvenser. Det är ju i allmänhet så, att alla slagsmål börja med att folk grälar påvarandra. Skulle då den, som grälar värst, bli föremål för misshandel genom att den andre söker tysta munnen på honom, skulle man ju få mycketkomplicerade fall att avgöra. l allmänhet är det så vid slagsmål, att det blir ett munhuggande å ömse håll, och folk drar sig för att ge första slaget. J ag tror att den sunda instinkten att icke slå första slaget befriat samhället från en massa slagsmål. Skulle man nu införa ärekränkning såsom ett moment, som berättigar till nödvärn, är jag för min del rädd för att man ävenkommer att utvidga möjligheterna till slagsmål i en utsträckning, som inte varit avsedd. Det fall, som väckt särskild uppmärksamhet, är då t. ex. en person går med sin dam och det kommer en full individ och antaster henne på något sätt med tilltal och den person, som är i damens sällskap, slår till denantastande mannen. Man menar nog, att detta är en akt av ridderlighet, som förtjänar belöning snarare än straff. Om det då går så, som nyligeninträffade här, att den som blir föremål för tillrättavisningen avlider på grund av misshandeln, så föreligger enligt nu gällande rätt inte nödvärnsrätt, ochgärningsmannen blir dömd efter samma grunder som om han utan anledning hade misshandlat den antastande mannen. ~ Men jag får ju säga, att det finns knappast möjlighet att beakta alla omständigheter, som kunna föreligga inom den strafflatitud, som är bestämd i ett lagrum. Nådeinstitutet hartillkommit för att man i särskilda fall, då omständigheterna äro alldeles säregna, skall kunna avvika från lagens strikta bestämmelser. l det fall, som den föregående talaren omnämnde, var det inte så oskyldigt som han framställde det. Det var nog ett våldsamt och kraftigt slag, som tilldelades denantastande mannen, och han dog inte på grund av någon säregen tillfällighet, t. ex. som det ibland kan inträffa vid en olycka, att det är något i vägen, som tränger in i kroppen, utan det var nog på grund av fallets våldsamhet som han avled. Det visade också nådeansökningens utgång, då straffetendast nedsattes till sex månaders straffarbete. Nu förmena reservanterna här, att man med hänsyn till dylika fall borde ha en lägre strafflatitud i den paragrafen i strafflagen, som här varåberopad _ 14 kap. 5 §. Gentemot detta får jag säga, att när vi tala omnödvärn är en sådan nedsättning icke nödvändig, ty när det är fråga omnödvärnsexcess och straff skall utdömas, är minimum för straffet där borttaget. Om det i det fall, som här föreligger, hade varit verkligt nödvärn, menförelegat nödvärnsexcess, hade man kunnat gå ned till hur lågt belopp som helst i straffskalan. Man hade kunnat döma även till allra minsta böter. När det gäller verkligt nödvärn finnes alltså inget behov av en sänkning avlatituden. Men däremot, när det är fråga om dylika fall, som jag nu nämnt, då det inte enligt nu gällande lag föreligger nödvärnsrätt, kan man inte gå ned under latituden två år. Nu säger herr Larson, att detta är omänskligt och barbariskt. J a, det kan
