Lördagen den 17 mars e. m. Nr 18. 99 Om ändrade bestämmelser ang. rätt till nödvärn. (Forts.) ju vara olika meningar om det. Det måste nog i allmänhet inskärpasmycket strängt hos människorna, att de inte få våldföra sig mot sinamedmänniskor. Om det inträffar en olycka, är det inte oförskyllt, som herr Larson här antydde, utan det är ju i de flesta fall ett grovt vållande att slå till en annan på det sätt åtminstone, som i det nu av mig relaterade fallet skedde, och under sådana förhållanden får man ju säga, att det är rätt så vanskligt att gå in för en nedsättning av strafflatituden. Även om man är beredd att ta konsekvenserna av en sådan nedsättning - en konsekvens kommer ju att bli, att straffet även i många andra fall kommer att sättas under vad som för närvarande utgår _ föreligger alltid den betänkligheten, att vi ha dylika straffskärpande effekter även på flera andra områden inom strafflagen. Det objektiva överskottet föranleder ofta en straffskärpning, som är avungefår samma mått som i nu förevarande §, och då ha vi inom utskottetansett å ena sidan, att man inte kan ta upp denna allmänna revision avstrafflagen, som skulle erfordras på denna motion. Det blir en mycket omfattande och besvärlig revision. Å andra sidan ha vi inte ansett att tillräckligt skäl föreligger för att just bryta loss detta enda lagbud och där vidtaga enändring, som skulle kunna anses påkallad. Ja, med hänsyn till den långt framskridna tiden skall jag inte längreuppta-gå. kammarens tid. Jag ber alltså att få yrka bifall till utskottetshemstä an. Herr Öhman: Jag ber att få instämma med herr 'Bissmark. Jag skulle härjämte vilja framhålla, att om man någon gång bland allmänheten får höra ett visst missnöje uttalas mot gällande -nödvärnsregler, så är kanske denhuvudsakliga anledningen därtill en alldeles oriktig föreställning om det sätt, på vilket domstolarna numera tillämpa bevisreglerna, då det är fråga om nödvärn. Jag skall ej i denna sena timme upptaga kammarens tid med en närmare redogörelse för utvecklingens gång i detta hänseende, eftersom denna sak, sådant ärendet ligger till, knappast har full aktualitet, men jag vill i allt fall omnämna, att på missgärningsbalkens tid, således före 1865, då den nuvarande strafflagen trädde i kraft, fanns en lagbestämmelse, som stadgade, att den som gjorde gällande rätt till nödvärn skulle bevisa detta påstående. Då den nu gällande strafflagen kom till, togs detta stadgande ej upp i lagen, men där upptogs ej heller något stadgande av annan innebörd. Detta bidrog nog därtill, att praxis i synnerhet vid underdomstolarna länge varpåverkad av bestämmelsen i gamla missgärningsbalken. Så småningom har emellertid rättstillämpningen ändrats, och numera råder genomgående den praxis vid domstolarna, att när en tilltalad påstår, att han handlat avnödvärn, så tages denna uppgift av domstolen för god, såvida den icke måste anses vederlagd av omständigheterna i målet, och längre kan man ej gärna komma. Detta medge även motionärerna, men de vilja ha en utvidgning av själva rätten till nödvärn. För min del anser jag liksom herr Bissmark, att detta icke behöves, åtminstone bör det ej åstadkommas genom en partielllagstiftning. Lagens nuvarande bestämmelser om nödvärnsrätt äro verkligen i stort sett bra, som de äro. Ett ganska gott bevis härför är, attstrafflagskommissionens förslag till bestämmelser om nödvärn av år 1923 endast i ett par mera oväsentliga punkter avvek från gällande lags ståndpunkt. Särskilt på en punkt rådde olikhet, i det att strafflagskommissionen ville medge rätt till nödvärn även vid ärekränkning, också då det icke är fråga- om ärekränkande våldshandlingar. Mot sådana slags våldshandlingar, kan man redan nu ha rätt att värja sig genom nödvärn. Både utskottet och herr Bissmark haanfört vägande skäl mot införande av en allmän rätt till nödvärn motärekränk
