100 Nr 18. Lördagen den 17 mars e. m. Om ändrade bestämmelser ang. rätt till nödvärn. (Forts.) ning, som motionärerna och reservanterna påyrka. Man skulle kimna anföra ett skäl, som dock kanske är något respektlöst, mot en sådan lagbestämmelse. Man kan nämligen göra den invändningen: varför skall det precis stadgas rätt att använda våld, då man blir utsatt för smädelse? Skulle det icke ligga närmare tillhands att stadga, att det står en fritt att till sitt värjande ge betalt med samma mynt och besvara smädelsen med ett eller annatkraftord? Men det är naturligtvis klart, att en sådan lag icke går an. Det måste i alla fall medges, att det är ganska mänskligt och till och med ursäktligt i viss mån, om en person, som utsättes för en verklig ärekränkning, försöker täppa till munnen på ärekränkaren genom ett slag. Helt säkert kommer i sådant fall en domstol att anse misshandeln vara begången undersynnerligen förmildrande omständigheter. Reservanterna ha vidare tillmötesgått motionärerna så till vida, att detillstyrka utredning angående nedsättning av straffminimum i 14 kap. 5 §strafflagen. Detta lagrum handlar ju om det fall, då en person dödar någongcnom uppsåtlig misshandel, som skett i hastigt mod och utan avsikt att dräpa. Det lägsta straffet är här straffarbete i två år, men märk väl, att detta gäller misshandel i allmänhet, men icke då rätt till nödvärn föreligger. l sådant fall kan, såsom herr Bissmark redan påpekat, gärningsmannenantingen bli helt frikänd eller också, om han t. ex. anses genom ett utdelat slag ha överskridit sin nödvärnsrätt och gjort större våld än som var nödvändigt, kan domstolen på grund av ett särskilt lagstadgande sätta ned straffet under vad eljest bort följa på gärningen. Straffet kan således allt efteromständigheterna stanna vid endast lindriga böter. l det lagrum, som jag. nyss nämnde, avses t. ex. ett sådant fall som då en person tilldelar en annan ett knytnävsslag, som kanske i och för sig icke är särskilt våldsamt, men dock förorsakar, att den slagne faller omkull och slår huvudet mot marken, så att han dör. l det fallet hade den, som slog, icke någon avsikt att utöva annat än ett relativt ringa våld, fastän utgången blev så tragisk. l ett sådant fall, då effekten av våldet blir vida svårare än gärningsmannen tänkt sig, brukar man på det lärda språket säga att det föreligger s. k. objektivt överskott. Gärningsmannens vilja år det subjektiva, och gärningens effekt det objektiva. De täcka icke varandra, utan det objektiva är mycket svårare och utgörsåledes ett överskott. Det har redan nämnts av herr Larson i Lerdala, att den svåra verkan, som strafflagen tillerkänner det objektiva- överskottet, icke står väl tillsammans med moderna straffrättsprinciper. Så mycket äremellertid klart, att även vid tillämpning av sådana moderna principer det objektiva överskottet ändå kommer att spela en roll. Det kommer vidutmätande av straff alltid att bli en betydande skillnad mellan t. ex. det fall. då ett knytnåvsslag endast förorsakat blånad och svullnad, och det fall. då ett liknande, icke svårare slag, orsakat döden därigenom att den slagna t. ex. fallit omkull och slagit huvudet mot marken. Gärningsmannens vilja var lika i båda fallen, men det objektiva blev mycket svårare i det senarefallet. För min del anser jag också i likhet med reservanterna, att det finns fog för att sänka straffminimum i 14 kap. 5 § strafflagen, men jag vill ändå. ej vara med om reservationen, och detta av samma skäl, som herr Bissmark anförde. Det förekommer ju en hel del andra stadganden i vår strafflag. där det objektiva överskottet likaledes har verkan i straffskärpande riktning. 'Åven dessa stadganden äro kanske i behov av ändringar ochstraffsänkningar. Åven jag anser att det icke kan vara riktigt och lämpligt att bryta 111 endast nu förevarande stadgande till separat behandling. Och att taga med hela komplexet lagrum, där det objektiva överskottet spelar en roll, skulle bli ett mycket vidlyftigt lagstiftningsarbete och kanske verka föregripande
