Lördagen den 17 mars e. m. NI' 18. 101 Om ändrade bestämmelser ang. rätt till nödvärn. (Forts.) på den förestående strafflagsreformen. Skulle emellertid under tiden, innan vi få en modern strafflag, förekomma något fall, då en tillämpning av 14 kap. 5 § strafflagen skulle leda till obillig hårdhet, ha vi ju ett korrektiv i den kungl. benådningsrätten. Men jag vill framhålla, att en sådan situation, nämligen att straffet framstår såsom alldeles över hövan hårt, knappast kan tänkas uppkomma. då rätt till nödvärn förelegat, och det är junödvärnsrätten som det är fråga om i denna motion. 'Jag upprepar vad jag sagt förut: om i ett sådant fall gärningsmannen icke anses ha överskridit sinnödvärnsrätt, blir han straffri, och anses det, att han gjort större våld, än som var nödvändigt, så kan det vanliga straffet sättas ned väsentligt på grund av ett särskilt lagstadgande. Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets förslag. Herr Heüman: Herr talman! Jag skall icke bli mångordig. Det kan ju anses förmätet av mig såsom lekman att yttra mig i denna fråga och att yttra mig gentemot de herrar jurister, som uppträtt i kammaren och som yrkatbifall till utskottets hemställan. Jag vill då erinra om, att när jag nu yttrar mig i saken, har jag ganska gott sällskap. Det är nämligen så, att den som skrivit reservationen är landshövding Linnér, således en mycket framstående och aktad jurist, och att en av motionärerna, som motionerat om ändring av lagen i det avseende, som här är föreslaget, också är en,aktad och känd jurist. Det är således jurister mot jurister. Jag tänker därför ej alls försöka gå in på någon vetenskaplig tolkning av frågan utan skall söka hålla mig till det sunda bondförståndet. ' Lagen tillåter i viss mån, att man skyddar sig mot ärekränkning, men då skall det ske i samband med våld från dens sida, av vilken man blivitofredad.. Därest nu en person övar våld mot mig, har jag rätt att försvara mig i den utsträckning, som för tillfället kan anses nödvändig, dock icke längre. Därest en person förföljer mig kanske en lång sträcka med ideligaokvädningsord och ärekränkande uttryck, även om detta sker på offentlig plats, och jag icke kan bli av med honom genom att hyggligt och vänligt be honom avlägsna sig, utan han fortsätter förföljandet, har jag icke enligt lagen rätt att taga i upptuktelse denne person, om det skulle visa sig vara nödvändigt. Och skulle jag anse mig vara i en sådan situation, att jag för att så att säga skaka av mig detta påhäng slår till personen och ger honom en handgriplig upptuktelse,faller jag under den paragraf, som handlar om uppsåtlig misshandel, och dåkommer jag också att dömas efter effekten av det slag, jag tilldelat honom. Det är icke nog därmed, utan därest jag nu, som i det antagna fallet blivitokvädad av en person, icke med vänlig övertalning eller dylikt kan bli av medhonom utan måste taga till handgripligheter för att skydda mig, då år det icke längre jag, som har rätten till nödvärn, utan förföljaren. Det synesegendomligt, att denne slusk, som förföljer mig med okvädningsord och kanske även okvädar eventuellt sällskap, jag för tillfället har, skall ha rätt till nödvärn, därest jag skulle gå längre, än lagen tillåter, d. v. s. skulle gå tillhandgripligheter för att skaka av mig påhänget. Det synes mig, att en förändring i lagen här torde vara påkallad, och i det fallet är ävenstrafflagskommissionen av den uppfattningen, efter vad jag kan förstå, dåstrafflagskommissionen gjort ett uttalande om att man just på detta område borde kunna. gå in för en lagändring, som ger den ofredade rätt att även vid sådant tillfälle, då det gäller verbalinjurier, om jag så får säga, utöva handgripligt våld för att skydda sig från förföljaren. V Vad sedan gäller frågan om sänkning av straffminimum i den berördaparagrafen, vill jag säga, att såsom förhållandet nu är, kan, därest jag skulle råka
