Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/626

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


102 Nr 18. Lördagen den 17 mars e. m. Om ändrade bestämmelser ang. rätt till nödväm. (Forts.) i den situation, som jag förut nämnt och som tidigare påtalats genomStockholmsfallet, att jag övar större våld än nöden kräver, och detta skulle på grund av kanske den ofredandes kroppsliga konstitution eller andra omständigheter medföra, att döden blir följden av slaget, jag icke komma i åtnjutande av lägre straff än straffarbete i två år. Det blir således icke den ofredande, som skall taga risken, utan det är jag, som slår den ofredande, som måste tagadensamma vid dylikt tillfälle. Det förhållandet, att lägre straff än straffarbete i två år ej kan följa på handlingen, medför i allmän praxis, att den som utdelar slaget skall träda i häkte. Om jag således slagit till en person så, att han dör av slaget eller någon annan olycklig omständighet, har jag skyldighet att träda i häkte, intill dess att polisutredningen eller eventuellt domstolen kommit till det resultat, att jag är oskyldig och ej kan dömas efter denparagraf, som stadgar som minimum straffarbete i två år. Jag har såledesskyldighet att träda i häkte under hela utredningen, även om jag skulle varaoskyldig, därest man icke på ett tidigt stadium av utredningen skulle finna, att jag handlat i sådant tillstånd, att jag icke kunnat svara för mina handlingar. Var och en förstår hur det måste kännas för en person att lämna sin dagliga gärning och träda i häkte i väntan på att bli förklarad för oskyldig, då denne person icke själv ursprungligen varit upphov till den situation, han råkat komma i. Ja, som sagt, vad jag här sagt är ju ungefär vad motionärernaframhållit. Och med stöd av det uttalande, som strafflagskommissionen gjort, anser jag det föreligga giltiga skäl för att riksdagen bör, taga hänsyn till vad som framkommit genom motionen och vad som även framkommit i reservationen. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen. Herr Larson, Edward: Endast ett par ord, herr talman! Om jag ejmissförstod herr Bissmark, sade han, att jag gått utanför reservationen iallmänhet, i det att reservationen endast skulle innehålla en begäran om utredning rörande ärekränkning. Jag skall i anledning därav be att få läsa uppklämmen i reservationen för att visa, att det verkligen rör sig om två punkter: att riksdagen måtte i anledning av förevarande motion hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning dels angående sådan utvidgning av nödvärnsrätten att därunder faller jämväl angrepp i form av ärekränkning annorledes än genom kroppslig beröring, dels angående nedsättning av straffminimum i 14 kap. 5 § strafflagen. _ Sedan vill jag tillägga, att då herr Bissmark sade, att jag hade relaterat detta fall i Stockholm med alltför lätt hand, har jag en känsla av, att herr Bissmark relaterat det med alltför tung hand. Herr Bissmarkz Jag skall vara mycket kortfattad. Gentemot herr Heüman vill jag säga först, att han relaterade här_ ett undantagsfall, som ytterligtsällan förekommer i en fredlig persons liv. Ännu sällsyntare är att man reagerar genom att slå till och framför allt att den antastande avlider. Men däremot är det ganska vanligt, att folk ärekränker varandra eller att man råkar ut för fulla personer, som ofreda en. Det är alltså ett undantagsfall, som herrHeüman fäst sig vid, och det är ju det, jag förut sagt, att i undantagsfall kan) det verka litet hårt med detta straff, men då finnes nådevägen. Utskottet har dessutom antytt, att det finnes straffrättslärda, som anse, att just i sådana fall, som herr Heiíman talat om, borde nu gällande strafflag kunna tillämpas. Högströmer och även Stjernberg ha varit av den meningen. Beträffande vad herr Heüman nu uttalade vill jag påpeka, att herr Heüman förbiser, att det behöves icke någon sänkning av latituden, när det gäller nödvärn. Det är för