Onsdagen den 17 januari f. m. Nr 3. 35 Statsverkspropositionen. (Forts.) arbeten, och behandla dem på sitt sätt. De förra arbetena böra då planeras så, att de bli så jämna som det överhuvud är möjligt att göra dem. Jag tror, att det är mycket enklare att åstadkomma detta än att få de offentligaarbetena att svänga i motsatt riktning mot konjunkturernas växlingar, vilket måste, som jag tidigare framhållit, möta stora svårigheter. Reservarbetena åter komma att koncentreras till depressionslägen, då arbetslösheten är störst, och sedan försvinna eller minskas de, i den mån arbetslösheten gör det. Detförefaller mig därför, att det skulle vara all anledning att ha en sådan anordning för framtiden, att vi koncentrera allt vad vi kunna på reservarbetena, när ett ingripande är nödvändigt, men låta statens normala verksamhet motiveras av normala grunder. Jag vill för dem, som tro på de offentliga arbetenas konjunkturpåverkan, framhålla, att reservarbetena äro i fråga om sin inverkan på konjunkturerna i de flesta avseenden precis lika effektiva som de övriga offentliga arbetena. För framtida rationalisering av understödsväsendet åt de arbetslösa, som ju måste komma, är jag övertygad, att den svenska arbetslinjen alltid kommer att spela en dominerande roll och måste göra det ur olika synpunkter.Särskilt under svåra depressionslägen kommer den att få en så betydandeomfattning, att det är all anledning för oss att lägga ned våra resurser härpå och icke på annat, som ej behöves. Jag drager alltså av detta denkonklusionen, att beredskapsarbetena, både de statliga och kommunala, och liknande anslag måste försvinna, att övriga offentliga arbeten böra prövas på vanligt sätt i fråga om sin nödvändighet och sin anordning, och att alla de medel, vi anse oss kunna åstadkomma för arbetslöshetssyften, böra koncentreras på vad som nu kallas reservarbeten i arbetslöshetskommissionens regi eller under dess överinseende. Vad så beträffar den av regeringen fortsatta finanspolitiken, så är den ju väsentligen betingad därav, att vederbörande tro på möjligheten att styra konjunkturerna med hjälp av stora offentliga arbeten etc. och en expansiv lånepolitik. Det har ju finansministern alldeles rätt i, men man får väl också säga, att denna finanspolitik i och för sig inger stora betänkligheter. För stunden är den betänklig, därför att den mycket lätt kan hota de ansatser som finnas till en förbättring av konjunkturen. Läget är i själva verket sådant, att den flämtande lågan mycket lätt kan släckas, om man ärovarsam på det ena eller andra viset. Det är nämligen tyvärr så, att det ärmycket lättare att ofrivilligt utöva inflytande i negativ riktning påkonjunkturerna än i positiv. Ett ökat skattetryck och ett minskat förtroende för de offentliga finanserna är icke ägnat att ge den tillförsikt, som är mer än eljest nödvändig, för att vi verkligen skola kunna begagna tillfället att fånäringslivet på fötter i dessa tider. Men framför allt är denna finanspolitikbetänklig för framtiden. Det är ju ett mycket enkelt förhållande. som emellertid tydligen lätt förbises både av enskilda och av de offentliga organen. att man icke kan låna utan framtida betalning av ränta och amortering. Förut har ju, som redan framhållits, man varit mycket försiktig i det avseendet. Nu ha vi tvingats att låna upp även för andra utgifter än för dem som tidigare finansierats med lånemedel på grund av den kolossala utvidgningen avregeringsprogrammet och de offentliga arbetena. Som motvikt häremot har ju finansministern tidigare föreslagit en kort amorteringstid med en särskild skattekälla, och han fortsätter med det systemet i årets statsverksproposition. Det är ju emellertid ganska tydligt, att denna korta amorteringstid, hurberättigad den än kan vara, icke hjälper oss undan skattetrycket utan tvärtom gör detta så mycket hårdare under de år, som amorteringen skall pågå. Det gör, att när man kommer till de åren, ställes man inför det alternativet, att man
