Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/77

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

Onsdagen den 17 januari. f; m. Nr 3. 45 ' _ _ Statsverkspropositíonen. (For1.s.) gen personligen, anse vara sanningen om en diktaturs i ett annat landterroristiska huvudfigur. Åtalen _- som kosta vederbörande arbetarjournalister flera månaders fängelse - voro icke nödvändiga. Man har bara följt gängse kutym, förklarade regeringen. J a, är det kutym, så är det en socialdemokratiskregermgs plikt att bryta en sådan kutym. Det är väl ändå det minsta man kan begära. Arbetarklassen tror heller inte, att vägen till räddning ligger i att man faller nationella ungdomsförbundet i armarna och tävlar med dessstudentvältalare i patriotiska brösttoner. Och inte heller är det lätt att övertyga arbetarklassen, att frälsningen ur tidens nöd ligger i, att socialdemokratiska ministrar sjunga psalmer på Frälsningsarmén. Arbetarna tro sig bättrebetjänta, om de ministrar, som ha satts upp på taburetterna av deras röster, i stället ginge och ställde sig och talade med massorna i de arbetslösasstämplingsköer, lärde sig deras språk och synpunkter och förde fram dem på högre ort, mot högre ort. Arbetarna veta mycket väl, att det är skillnad på borgerlig demokrati och borgerlig diktatur, och de äro redo att försvara den frihet, som ännu finns här, men de vilja då se den aktiviseras, utvecklas till en bred folklig offensivanda mot högern - inte bara mot den formella öppna nazismen utan också redan mot unghögern. Arbetarna tro inte på lojalitet mot någon verklig demokrati från unghögern eller ens från gammalhögern, om det gäller. Det är nog fler socialdemokrater än belgaren Spaak, en partikamrat till den sittande regeringen, som har upptäckt vad han yttrade på den socialdemokratiskainternationalens kongress i Paris i somras, att motståndarna, borgarna, spela inte längre efter demokratins spelregler. Med andra ord: borgarklassen spelar falskt med sitt tal om demokrati. För att arbetarklassen skulle känna sig viss om att den hade någon verklig demokrati att försvara, skulle det för det första fordras, att regeringen rensar militärväsen och polis från alla nazistiskt anstuckna och eljest opålitliga element -- kanske försvarsministern kanutarbeta en ny trohetsed mot demokratin? --, att vidare en liknande rensning företages i skolornas lärarkårer och att man likaså radikalt rensar inationalistiska läroböcker _ till den frågan hoppas jag få återkomma och besväraecklesiastikministern en smula -, att vidare garantier skapas, att ingenreaktionär lagstiftning kan komma i fråga, att de avgörande tekniska vapnen, som gas och flygväsen etc. -_ nu förbehållna överklassungdomen -, ställas under kontroll av arbetarna, exempelvis genom fackföreningarna, att man i handling hävdar folkväldet genom att ge massorna bröd och makt - inte bara bröd! Men tror någon här, att något sådant kan väntas? Nej, tanken förefaller sä.- kert alla ganska verklighetsfrämmande. Men när det är så, ja, då får manursäkta, om åtminstone vi från arbetarrörelsens mera radikala delar finner den officiella demokratin mindre entusiasmerande. Demokratin kan leva endast i kamp och i en kamp, som i våra dagarutvecklar den till en socialistisk demokrati, vilket väl från början var ungefär vad man menade med begreppet socialdemokrati. l det sammanhangetbeklagar jag, att man inte i trontalet gjorde en honnör för en ärad samtida, som avled under fjolåret: jag menar den s. k. socialiseringsnämnden, som nu är reellt död, sedan den i 13 år har utrett allt mellan himmel och jord utom den enda socialisering, som i våra dagar har utförts i praktiken: det nya uppbygget i planhushållningens och socialismens tecken i Sovjetunionen. När man ibland från socialdemokratiskt håll högljutt och frejdigtförsäkrar, att här är ingen fara på taket, här skall demokratin försvaras och försvara sig, så kan det inte hjälpas, att det verkar en smula, som då en, som gårensam genom en mörk skog, sjunger visor om hur morsk han är eller visslar kavat för att inte darra för mycket i knävecken.