46 Nr 3. Onsdagen den 17 januari f. m. Statsverksproposítionen. (Forts.) Jag har antytt den ena vägen i fråga om demokratin i kristider: den att hålla det hela flytande, söka hålla ihop den ramlande gamla hushållningen på massornas bekostnad. Det är alldeles samma väg som socialdemokratin har gått i Tyskland och vars resultat inte längre ens någon medlem avregeringspartiet borde vara okunnig om. Det är den defensiva vägen,undfallenhetens väg. Men det finns också en annan: att offensivt söka samla i första hand arbetarklassen och vidare de produktiva elementen i stad och på land. lnte solidarisera sig med det sjunkande borgerliga samhället, men angripa det, samla dess fiender, taga ledningen i den historiska kampen, som ju måste komma i alla fall. Och det är dock karakteristiskt, att överallt, därarbetarrörelsen slår inpå den vägen, på offensiven, blir socialistisk, dä'r fåarbetarmassorna hopp och tillit, och där slåss de med framgång. Så är det t. ex. vid fyllnadsvalen i England, så var det i Norge och Schweiz, och så är det iBelgien. Och det hade sitt intresse att höra herr Hamrin med en viss vördnadkonstatera, att de ryska arbetarna ha kämpat fram sin stora nya socialistiska stat till en erkänd mäktig statsbildning. Jag har för dagen inte mera att taga upp kammarens tid med utan slutar med att knyta an till finansministerns radiotal, där han sade, att man måste räkna med, att även om det blir en tillfällig ljusning, så kommer det sedan efter en tid en ny kris igen. Ja, det är så säkert som amen i kyrkan, herr kyrkominister, och lika säkert är, att motsättningen mellan staterna skärper rustningshetsen och därmed också strävan till diktatur inom varje stat. Vid slutet av vägen står alltjämt den borgerligt kapitalistiska diktaturen i någon form. Ytterst gäller det ju ändå alltid klassförhållandena, vilken klass som har ledningen av hushållningen. När produktion och konsumtion inte längre kunna fås att täcka varandra, då blir kriget slutmålet, och i rustningarna för kriget ingår förr eller senare den borgerliga diktaturen, i varje fall så snart mobiliseringen kommer, för såvitt inte i tid de produktiva folkelementen sätta stopp för den utvecklingen! Det kunna de utan ringaste tvivel. Men de få börja snart. Klockan är mycket. Jag har inte, sådana förbindelser på högre ort, att jag kan som herr Hamrin mobilisera himmelens makter i mitt patos, men jag vågar mer än någonsin tro på att de radikala folkliga krafterna, i första hand arbetarklassens olika grupper, nu äntligen hålla på att inse, vad tiden lider, och börja visa allvarliga försök att göra sin plikt i enig samverkan. Det var bara detta, herr talman, som jag i all blygsamhet, men av fullaste övertygelse, har velat få antecknat till årets remissdebatt. Herr Åkerberg: Jag skall, herr talman, inte röra mig i de luftiga rymder, där den senaste talaren flaxat omkring, utan försöka hålla mig tillstatsverkspropositionen och de ämnen, som stå i samband med denna. Jag kan dock inte neka mig en liten replik till herr Nerman. Han beskyllde regeringen för att ha varit med och sjungit psalmer. Jag vill då erinra herr Nerman om att han också har sjungit psalmer i sina dar. Jag tänker då inte på dekvinnovers, som han skrivit huvudsakligast till förnöjelse för överklassens damer och herrar, utan på. hans uppträdande här i kammaren. l det tal, han nyss hållit, hördes det visserligen några obligata revolutionära tongångar, men jagtycker, att han tidigare har gjort allt vad han kunnat för att anpassa sig efter den ton, som i gamla tider har varit första kammarens - i likhet med hans företrädare som första kammarens enda s. k. kommunist. Jag skall i alla fall säga några 'ord rörande statsverkspropositionen och dess ämnen. De toner, som ljudit här förut i denna remissdebatt, erinra ju osökt om vad som sades här i fjol, något som också är naturligt, när man tänker på,
