Onsdagen den 17 januari f. m. Nr 3. 47 ' Statsverkspropositíonen. (_ Forts.) att årets statsverksproposition i stort sett är kalkerad på den, som framlades i fjol. Men det är ju dock inte riktigt samma toner, som låta höra sig. Det höjdes ju i fjol starka betänkligheter emot den då framlagda budgeten. Nu kan man konstatera, hur pass välgrundade de anmärkningar voro, som dåkommo fram, och man kan också konstatera, att det inte är samma anmärkningar, som då gjordes, ehuru förslagen i stort sett bygga på samma grundval. De varningsord, som då höjdes, rörde sig ju huvudsakligen om verkningarna på penning- och lånemarknaden. Man menade, att staten skulle skadanäringslivet genom alla dess många lån, och man framkallade inflationens spöke och till och med förutsade en ganska betydande kapitalflykt. Alla dessaskräckstämningar h'a ju förflyktigats; under alla förhållanden har man inte hört så mycket därav i årets debatt. Herr Bagge har ju konstaterat, attlånemarknaden för närvarande är så solid, som den kan vara. Det finns överflöd av kapital på densamma. Statens obligationer äro begärliga objekt, och det har till och med förekommit, att en enskild person har åtalat Kungl. Maj :t och kronan, därför att han inte fått köpa tillräckligt många obligationer. Å andra sidan kan man inte heller påvisa, att staten på lånemarknaden har utövatnågon otillbörlig konkurrens med det enskilda näringslivet. Ja, inte heller de penningpolitiska bekymren ha befunnits vara befogade. Någon kapitalflykt har man inte hört talas om, utan i stället har, såsom finansminister Wigforss påpekade i ett föredrag för någon tid sedan, kapitalet flytt till den svenska kronan i stället för från densamma. Herr Bagge ställde i sitt tal i dag dessa skräckmålningar på framtiden. Han konstaterade, att finansministern hade haft tur. Dessa stora lån hade inte gjort någon skada, därför att det fanns så mycket pengar lediga imarknaden. >>Men», frågade han, »vem vet, hur läget kommer att vara om ett par månader?>> Ja, man kan i alla fall konstatera, att herr Bagge i dag befinner sig i samma läge som han var i fjol. Då skrämde han med framtiden; men den framtid, som kom, har inte infriat hans skräckmålningar. Man kan alltså säga, att det, som man i fjol skrämde med, inte har inställt sig. Nu har man i år tillgripit nya skräckstämningar och nya teorier. Man har i denna debatt liksom förut i pressen påpekat, att den arbetslöshetspolitik, som inaugurerades i fjol, hade ökat arbetslösheten i stället för att minska densamma.Finansministern har ju redan ingått på ett bemötande av dessa beskyllningar, men herr Bagge har här upprepat desamma. Jag tror, att finansministernstillrättaläggande är alldeles riktigt, och även om man kan konstatera, att antalet anmälningar av hjälpsökande ökats, går det ändå inte att konstatera, att detta har varit en följd av arbetslöshetspolitiken i och för sig. Men väl kan man säga, att detta innebär ett konstaterande av en arbetslöshet, som redan förut fanns. Den arbetslöshetspolitik, som bedrevs före 1933, skummade i stort sett bara på ytan; den höll sig till städer och större samhällen. Redan i densocialdemokratiska motionen vid 1933 års riksdag konstaterades det, att utanför dessa städer och större samhällen fanns det ett nödtillstånd och en betydande allmänhet, som det inte gick an att i längden nonchalera, och de ökadeansträngningar, som påkallades från socialdemokratiskt håll, motiverades ifrämsta rummet eller åtminstone bland annat med det, att man måste bispringa dessa nödställda grupper av medborgare. Det är alltså ganska naturligt, att en av följderna av den nya arbetslöshetspolitiken varit, att från dessakommuner, till större delen befolkade av jordbrukare, ett större antal hjälpsökande inställt sig. Men någon ökning av arbetslösheten har ju därför intekonstaterats. Den anmärkningen hade varit riktig, om man kunnat slå fast, att några arbetstillfällen blivit oanvända på grund av att människorna i stället sökt sig till nödhjälpsarbetena eller sökt understöd i olika former. lngaarbetstill
