48 Nr 3. Onsdagen den 17 januari f. m. Statsverkspropositíonen. (Forts.) fällen ha, enligt vad jag har trott mig kunna konstatera, blivit oanvända, och det är väl dock det avgörande. Jag tror inte, att man kan påvisa, att något enda arbetsområde i landet lider av brist på arbetskraft, utan tvärtomkonstateras inom alla områden ett betydande överskott av arbetskraft. Man kan säga, att de människor det här rör sig om, förut ha tigit och lidit. Den avgörande fråga, som man i dag bör ställa till herr Bagge och flera andra kammarledamöter, är, om det är deras mening, att dessa människor nu skola ställas utanför igen och lämnas åt sitt öde. Det kan ju knappast vara tal om något sådant framför allt inte från det håll, där man ofta spelat ut dessa människor emot dem, som förut huvudsakligast ha kommit i åtnjutande av arbetslöshetspolitikens gåvor. Och det gjorde även herr Bagge i sittanförande. Han talade om att de organiserade och besuttna arbetarnas intressen blivit tillgodosedda genom arbetslöshetspolitiken. Ja, men i det avseendetförekom ju i fjol en utvidgning, och det är den utvidgningen, som nu väckt herr Bagges och flera andras stora bekymmer. Naturligtvis har man påsocialdemokratiskt håll inte någon anledning att yrka på efterlåtenhet i fråga om prövningen av de inkomna ansökningarna om hjälp. Ett karaktärsfastvidhållande av principerna för hjälpsystemet är ju en av de viktigasteförutsättningarna för att det i längden skall kunna bli verkligt effektivt. Jag tror inte, att det där talet om understödstagaranda, som förekommer så ofta i vår tidningspress, träffar något väsentligt i den svenska folkkaraktären. Å andra sidan bör man ju noga tillse, att inte en sådan understödstagaranda uppammas genom slapphet i tillämpningen av statsmakternas direktiv. Man kan ju beklaga, att genom byggnadskonflikten effektiviteten av de åtgärder, som i fjol beslötos, på ett viktigt område ha äventyrats. Jaghoppas för min del, och jag tror att kammaren instämmer däri, att de förnyade ansträngningar, som i dagarna ha igångsatts i syfte att få till stånd enuppgörelse i den onödigt utdragna konflikten, den här gången skola lända till ett positivt resultat. De parter, som i onödan resa hinder i vägen för ensådan uppgörelse, ådraga sig utan tvivel ett drygt och tungt ansvar.Regeringen har ju härklandrats för sin hållning till konflikten. Kritiken har skjutit väsentligt över målet, och framför allt motsäger den sig själv. Regerin en har klandrats, därför att den icke ingripit och gjort ett slut på konflikten. lå andra sidan har den kritiserats, därför att den överhuvud taget blandade sig i denna lek. Och herr Johansson i Fredrikslund vinkade i dag med kalla handen och sade, att regeringen borde hålla sig borta från arbetskonflikterna, och att det skulle vara de officiella medlingsinstituten, som i det fallet skulle träda iverksamhet. Regeringen hade ingenting där att göra. Samtidigt har man som sagt angripit regeringen, därför att den inte långt förut gjort slut på hela denna konflikt. Regeringen har, såsom påpekats, ingen kommandorätt över några organisationer, varken över byggnadsarbetarnas eller byggmästarnas. Den har ingen annan möjlighet än att vädja, och i det avseendet har den ju fullgjort sin solklara plikt. Herr Johansson i Fredrikslund gjorde gällande, att dess ingripande hade förlängt konflikten. Jag tror inte, att det finns någonmöjlighet att få bekräftelse på den uppfattningen, om man vädjar till de istriden invecklade. . De fackliga problemen ha intagit en framträdande plats även i denna debatt. Herr Bagge talade i sitt anförande - och jag tror även herr Hamrin - om skråväsen, om en alltför stel lönepolitik, om trakasseringslusta, enföretagsdödande mentalitet, övergrepp mot tredje man och alla de där slagorden, som man bollar med i pressen. Jag tror man måste säga, att det ligger en våldsam överdrift i detta tal. Att oarter ha innästlat sig kan ju inte från något håll bestridas, men att dessa oarter skulle vara så allmänt utbredda, som man har
