6 Nr 1. Onsdagen den 10 januari. lingen av försvarshuvudtiteln. Är det någon, som inte måste erkänna, att Widell besatt förmågan att med koncentration och saklighet sköta sittansvarsfulla värv? Om jag skulle nämna en hans medtävlare i det stycket, skulle jag självfallet komma att tänka på hans traditionelle antagonist vid dessa tillfällen. Så mycket är säkert, att nog var Widell ett föredöme isaklighet, i kraft och i koncentration. Vi ägna nu åt den bortgångne vännen och kamraten en tacksam, senkommen hyllning och önska, att det föredöme, han givit oss, måtte kunna för oss alla vara av värde i vår fortsattariksdagsmannagärning. Till övriga kamrater, som lämnat oss, vågar jag på detta sätt framföra en hälsning från oss alla med tack för det värdefulla och angenäma samarbete, som vi med dem ha haft. Jag nämner ingen särskilt, men vi veta alla, om vilka det rör sig, och vi ha all anledning vara dem tacksamma för den tid, vi med dem här i kammaren tillbragt. Skulle jag nu i någon inån få återgå till ämnet om ändringarna i våra arbetsformer, skall jag fatta mig mycket kort. Talmannen har erhållitvidgad befogenhet och ett mycket ömtåligt uppdrag, genom att han skall äga rätt att avbryta en talare, som på ett eller annat sätt därav gjort sigförtjänt. Jag måste säga, att för mig ter sig detta som ett rent teoretisktspörsmål, och jag hoppas, att den erfarenhet, jag i det fallet har, icke skall behöva undergå någon förändring. Det kommer vidare att vara talmannens plikt att tillse, att arbetet bedrives med all skyndsamhet. Ja, nog har jag ansett redan tidigare, att dettatillhörde talmannens självskrivna uppgifter, men icke desto mindre, när det nu står tryckt i våra föreskrifter, så äger talmannen skyldighet att se till, om han i det stycket kan uträtta mera än det varit honom möjligt eller beskärt under tidigare dagar. Men, mina herrar, tryckta föreskrifter i all ära, jag litar ändock mest på den goda vilja till ett friktionslöst och effektivtsamarbete, om vilket jag har den allra rikaste och bästa erfarenhet från gångna år. Jag tror, att om kammarens ledamöter vilja stödja talmännen i deras värv i detta avseende, såväl som i andra, då det gäller att påskynda vårt arbete och göra det mera effektivt och mindre tröttande, så skall också den reformen, om den så må kallas, ha välsignelserika eller åtminstone nyttiga Ö jder. " Slutligen kommer jag till en tredje nyhet: den s. k. replikrätten. Om allt nytt mänskligt kan sägas vara på gott och ont, kanske det må tillåtas mig att säga, att även replikrätten kan vara en nyhet på gott och ont. Varför är den tillkommen? Jo, för att påskynda våra förhandlingar, på det att man må kunna genom ett hastigt inpass rätta en talare, som gjort sig skyldig till ett missförstånd, och därmed förebygga, att kommande talare skulle fortsätta under samma oriktiga förutsättningar, som repliken avser att rätta. Ja, går det så, och förstår talmannen att sköta den nya ~-institutionen på det sätt, som därmed är avsett, då förmodar jag, att den skall leda till det åsyftade ändamålet. Men om samtidigt den skall tjäna till något, som jag har under diskussionen förstått kan vara meningen: att göra våra debatter livligare, att sätta litet mera spänst på dem, som jag tror ett uttryck har fallit, så kan det befaras, att den skall kunna leda till motsatsen till det som den är avsedd att gagna. Ar det mig tillåtet att uttrycka en önskan i detta avseende _ och jag hoppas, att mina ärade kamrater inte misstycka - så skulle det vara den, att kammarens värderade ledamöter godhetsfullt ville, åtminstone till en början, använda replikrätten med en viss försiktighet, på det att vi må få en praxis, som visar, att den nya institutionen verkligen tjänar det därmed avsedda ä_ndamål_et. Jag är alldeles övertygad om att ingen av herrarnamissförstar mig, ty jag är lika angelägen som någon annan av kammarensleda
