Onsdagen den 17 januari f. m. Nr 3. 49 _ Statsverkspropositionen. (Forts.) gjort gällande såväl i dessa anföranden som i pressen, vill jag för min delbestrida. Jframför allt vill jag bestrida, att oarterna skulle vara utmärkande för _hela den svenska fackföreningsrörelsen. Å andra sidan är detnaturligt, att detta problem tages upp till behandling och diskussion. Det är ett stort problem hela det demokratiska samhällets problem,åtminstone _ en god del av detta. Det är givet, att fackföreningsrörelsenunder sin storartade framväxt har skapat sådana problem, som inte kunna förbigås. Men man förbiser alltför ofta, att - dessa spörsmål helst böra och knappast kunna lösas annat än av och i samråd medfackföreningsrörelsen själv, om en demokratiskt tillfredsställande och i längden hållbar lösning skall kunna komma till stånd. Just därför vill jag för min del beklagaöverdrifterna i den propaganda, som på borgerligt håll bedrives i denna fråga. Man generaliserar enstaka fall. Om en enda fackförening har igångsatt en okynnesblockad, gör man genast hela landsorganisationen ansvarig därför, och när en arbetsvillig skidlöpare uppe i Norrland blivit smädad av några oskolade syndikalister, drager man genast den slutsatsen, att hela den svenskaarbetarrörelsen gjort sig solidarisk med sådana förlöpningar. ~ För femtio år sedan var den svenska arbetarklassen rättslös. Den varutsugen. Den sökte sin räddning i organisationen, i solidariteten. Man kan säga, att den överskattade värdet, räckvidden och hållbarheten av denna solidaritet. Man har gjort den till föremål för en idealisering och en ideologisering, som har skjutit över målet och i viss mån också skadat sitt eget syfte. Men man kan inte komma ifrån att den svenska arbetarklassen med solidaritetens hjälp har höjt sig upp till en standard, som hade varit otänkbar utan dess hjälp. Nu har den perioden fullbordats. Jag tror, att man kan säga, att vi stå på gränsen till en ny period. Vi äro kanske framme vid en kris i den nuvarande perioden. Det stora problemet är nu, hur denna armé av organiserade människor,denna nyskapade makt, skall infogas i det demokratiska samhället på ettfriktionsfritt sätt, utan vilket infogande denna makt lätt nog kan bli en fiende till och en fara för sig själv. l Ryssland och ltalien har man ju löst det problemet genom att helt enkelt göra fackföreningarna till statsorganisationer. Man har fråntagit de organiserade arbetarna möjligheten att med organisationernas hjälp skaffa sig bättre villkor. Vi ha i vårt land knappast någon möjlighet att gå den vägen. Vi måste gå demokratiens väg. Vi kunna inte förbjudaarbetarna att hava sina självständiga organisationer, som de använda som vapen i intressekampen. Ett sådant förbud skulle ju förutsätta, att det skapas andra organ, som reglerade löner och arbetsvillkor. Det skulle förutsätta enfullständig planhushållning, som jag tror varken herr Johansson i Fredrikslund, herr Hamrin eller herr Bagge ännu torde vara mogna för. Det bör inskärpas, att detta inte bara är ett problem, som angår staten, samhället. l främstarummet är det ett problem för fackföreningsrörelsen själv. Jag tror, att densvenska fackföreningsrörelsen har kraft att själv komma till rätta med problemen, och på den möjligheten beror utan tvivel i stor utsträckning dess egenframtid. Det skulle inte vara bra utan tvärtom förenat med en betydande risk för misslyckande, om staten på detta område ginge händelserna i förväg. Den bör i sitt eget intresse hålla kontakt med de frivilliga uppbyggande ochsjälvrensande krafter, som finnas inom folket självt. Själva buclgeten har jag inte någon anledning att fördjupa mig i efter det anförande, som finansministern här hållit. Han har, enligt vad jag kunnat se, även föregripit bemötandet av herr Bagge, som i viss mån upprepade denkritik, som förekom i de båda första talen. Jag skall nöja mig med endastgett par repliker. Första kammarens protokoll 1934. Nr 8. 4
