Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/83

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Onsdagen den 17 januari f. m. Nr 3. 51 Statsverkspropositionen. (Forts.) under de senare åren men som gång på gång ha blivit grusade framför allt till_följd av ingripanden eller brist på ingripanden från staternas sida. För övrigt sade herr Bagge i ett annat sammanhang, att vi utan tvivel gå mot en period av sjunkande skattebärkraft. Om det vore riktigt, skulle det ju vara raka motsatsen till vad herr Bagge sade i början av sitt tal, då han försökte utmåla den nuvarande högkonjunkturen som en utpräglad sådan. Jag tror inte man kan bygga för mycket på den där högkonjunkturen. En verklighögkonjunktur få vi kanske inte uppleva, förrän det sker en verklig omvändelse i fråga om den ekonomiska politik, som föres i de olika länderna. Och några tecken till en sådan omvändelse har man ännu inte kunnat spåra. Herr Bagge sade, att regeringen år efter år kommer tillbaka med samma program. Jag tycker, att det där >>år efter år>> är litet väl högtidligt, när det ännu så länge rör sig om blott två budgeter. Det är klart, att man inte i längden kan fortsätta med obalanserade budgeter och med att låna upp hundratals miljoner, men man kan göra det ett och två år, åtminstone i ett land med så sunda finanser som vårt, utan att det behöver framkalla några domedagspredikningar av det slag, som herr Bagge här presterade. Vidare uttalade herr Bagge, att om någon förbättring skulle inträda iförhållandena i vårt land, berodde det inte på oss själva utan på ändringarna i den internationella konjunkturen. Vi kunde inte med egna medel få någon bukt med svårigheterna. Det kan vara riktigt, så till vida att Sverige kanske i högre grad än de flesta andra länder är beroende av utvecklingen påvärldsmarknaden. Men det är felaktigt att draga den slutsats, som jag tyckte att herr Bagge gjorde, nämligen att vi få sitta med armarna i kors och vänta på att andra länder skola skapa bättre konjunkturer åt oss. Är inteförutsättningen för att vi skola få någon nytta av den förbättring, som inträder ute i andra och större länder, att vi själva i vår mån draga vårt strå till stacken? Jag tror utan tvivel, att man måste säga det. s Herrar Hamrin och Johansson i Fredrikslund påyrkade med skärpaingripanden emot riktningar och rörelser, som hota samhällsordningen. Jag kan för min del inte ställa mig absolut avvisande gentemot sådana krav. Det kan komma tider, då herr. Johansson i Fredrikslund blir bönhörd och bönhörd över hövan. Det är klart, att även den demokratiska staten måste förbehålla sig möjlighet att taga itu med uppenbara fridstörare och sabotörer. Å andra sidan har jag principiellt den uppfattningen, att man i sådana fall inte bör handla under intrycket av panik. G-rundvalen för vårt rättssamhälle är inte i främsta rummet lagstiftning och polisbatonger, utan den är medborgarnas lojalitet och samhällskänsla. Dessa egenskaper äro i hög grad tillfinnandes i vårt land, och det innebure en kortsynthet att inte i främsta rummet anknyta till dessa samhällsuppbyggande egenskaper hos vårt folk. Genom onödig stränghet och reglementering kan man bryta ned just känslan för laglydnad och lojalitet hos medborgarna. Så har utan tvivel skett i Tyskland. Det tyska folket har ju sedan gammalt ansetts vara ett laglydigt, ja till och med försoffat folk, som utan vidare och utan att mucka böjer sig förmyndigheterna. Men under långa tider har det tyska folket i högre grad än något annat varit polisreglerat och hållits i strama tyglar genommyndigheternas åtgöranden än på det ena och än på det andra området. Jagifrågasätter, huruvida det inte är sådant som i längden undergrävt den verkliga respekten för lagens majestät och som har lett fram till den anarki, som slutade med den katastrof, vilken vi helt nyligen fått bevittna. Det vore inte roligt, om vi i vårt land skulle vandra samma vägar. Jag tror, att vi alla kunna vara ense om att vi inte vilja ha något Tyskland i vårt land. Kittet i samhällsbyggnaden är medborgarnas känsla avsam