Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/97

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Onsdagen den 17 januari e. m. Nr 3. 65 Onsdagen den 17 januari e. m. Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes till en början av herr andre vice talmannen. Fortsattes överläggningen rörande Kungl. Maj :ts proposition nr 1, an- SWNWYH gående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1934/1935. ?'°P°"'""'°" Herr Bergman: Herr talman, mina herrar. Som vi 'ha sett av denföreliggande statsverkspropositionen och här ytterligare hört av dess ansvariga. framläggare ämnar regeringen fortsätta med den finanspolitik, sominaugurerades 1933. Framstående tillfrågade finansexperter förklarade i fjol, att en sådan finansiering, som då föreslogs och till väsentlig del genomdrevs, skulle kunna utan katastrofal risk möjligen tillrådas för ett år, men icke ett år till. lcke desto mindre föreslås nu fortsättning av samma våldsamt stigandeskuldsättning till icke räntabla företag, i direkt strid mot den mera försiktiga penningpolitik, som varit ett utmärkande drag för Sverige under föregående regeringar ur skilda partier, även det socialdemokratiska, och som harförskaffat vårt land anseende för grundmurad Soliditet i statsaffärerna. Jag vet mycket väl att det finns folk i våra dagar, som anser att de linjer den nuvarande finansministern följer äro uttryck för den högstafinansvisdom. Jag är ingen finansexpert, utan en enkel lekman på detta område, men på en sådan verkar det som försiggår uppriktigt sagt högt spel medoberäkneliga värden och oberäkneliga faktorer. Det kan under gynnsammakonjunkturer lyckas _ d. v. s. verkligen lyckas kan det ju aldrig, ty de oerhört ökadeskulderna äro ju ett ofrånkomligt faktum - men det är möjligt att landet, på grund av sina gamla, ännu ej helt tillspillogivna resurser, en gång kan komma ut ur krisen något så när helbrägda. Men man vet det icke. Det kan också bli enfruktansvärd krasch, som kan göra att den inskrift, som vi läsa på vårariksbankssedlar, »Hinc robur et securitas», kan komma att förefalla något otidsenlig. Den i mysterierna oinvigde föreställer sig alltjämt, att stor och stigande skuldsättning är för folkhushållningen lika farlig som för den enskildesekonomi. När jag betraktar sparsamhet som en dygd, även för staten, så menar jag givetvis en sparsamhet förenad med klokhet. Den får icke utövas så, att den förlamar sådan verksamhet, som skapar förbättrad ekonomi, och den får givetvis ej heller drivas därhän, att den omöjliggör hjälp i en vansklig tid, som den i vilken vi nu leva, åt dem som behöva hjälp. Vi äro likaintresserade som någon annan av att allvarligt och verksamt hjälpa alla, som verkligen behöva hjälp. Men det måste tillses, att icke de mindrehjälpbehövande gynnas på de mer hjälpbehövandes bekostnad - med andra ord: det måste företagas en sträng behovsprövning. l detta avseende har mycket brustit och brister alltjämt, varpå det icke vore svårt att anföra exempel. Jag inser väl, att skuldsättning till en viss grad kan bli nödvändig. Men jag inser icke, varför man ej först försöker andra, tryggarefinansieringsmöjligheter och endast i yttersta nödfall tillgriper den storaskuldsättningens väg. l någon mån har man visserligen gjort det - att förmögenheterna få kännas vid en hårdare beskattning i en krävande tid som den nuvarande Första kammafrens protokoll 1934. Nr$ 5